Vinden vajade försiktigt de lummiga träden och buskarna. Ett par kråkliknande fåglar kraxade någonstans ovanför henne, och i bakgrunden hördes stundvis ljudet av förbipasserande bilar. Långsamt gled hennes ögonlock upp, och hennes vackra, men trötta ögon stirrade rakt upp mot den klarblå himlen. Hon hade nästan glömt bort hur den såg ut. Hon hade nästan glömt bort hur det kändes att ligga i det varma gräset och bara känna in dofterna.
Hon avbröts i sina tankar av en dov smäll. Händelserna natten innan gjorde sig påminda och hon reste sig up i panik. Lyckligtvis var det bara en gammal vit Toyota som fått punktering, och mellan träden kunde hon urskilja den irriterade föraren, och hans försök att byta däck.
Mannens upprepade misslyckande fick henne att ge ifrån sig en liten fnissning. Otroligt att hon efter evigheter av lidande, fortfarande kom ihåg hur man log. Hon hade inte skrattat sen den där dagen för länge sen, då allting började.
Hon hade suttit där vid sitt stökiga, men trivsamma skrivbord på redaktionen, arbetandes på en artikel om de illegala fabriksutsläppen vid Fijis västra fot, när två buffliga militärpoliser som nyligen stått och pratat med chefen, kom fram till henne, smällde brutalt igen den överhettade laptopen, och den ena sa: Naomi Kurosawa, du är under arrest! Sen dess hade hela hennes tillvaro gått i bitar.
Till en början var det hela bara mycket förvirrande, men det visade sig i alla fall att hon blivit anklagad för mordet på en ung knarklangare, och man utmålade henne som en hätsk idealist som inte drog sig för att oprovocerat ta till vapen mot samhällets drägg, och man relaterade till hennes texter som alltid varit mycket kritiska till polisens likgiltighet gällande narkotikahandel. Man anklagade henne för att ta lagen i egna händer. När hon vägrade att erkänna hade hon skickats till ”anstalten”. De första dagarna var fortfarande fastetsade i hennes minne, och hon frågade sig varför hon blivit utsatt för det hela.