Amii lät den blodiga kniven falla till marken med en duns. Hon började backa. Hon var skräckslagen. Det var inte meningen att det skulle bli såhär. Hon började springa, hon ville bort därifrån, bort från gläntan. Hon sprang och sprang hon hörde inte ljudet förren det var försent. Ljudet av vatten. Ljudet av vattenfallet. Hon sprang rakt ut på klippan till vattenfallet, hon hade inte hört det. Hon stannade tvärt men klippan var hal och hon föll. Hon föll ner i vattenfallet. Det kändes som hon föll i en evighet. Hon såg hela sitt liv svepa förbi. När hon tillsist landade i vattnet var det så kallt. Så kallt så att det kändes som tusentals knivar högg i hennes kropp. Hon föll längre och längre ner i vattnet. Längre, längre ner mot döden. Hon såg upp mot ljuset. Ljuset som sakta tonades bort. Ljuset som en gång hade känts så varmt mot hennes ansikte. Hon såg upp mot ljuset som nu inte syntes allt som syntes var mörker. Ett mörker av obehag. Ett hemsk mörker som bara betydde en sak. Hon skulle alldrig mer få komma upp till ljuset mer. Aldrig upp till det eviga ljuset. Hon hade dödat någon och om man gör det kommer man inte till det eviga ljuset. Hon skulle komma ner till det eviga mörkret.. Det mörkret som aldrig försvann. Hon kände hur det sved i lugnorna av allt saltvatten. Hon kände hur smärtan spred sig i hela kroppen. Smärtan som inte kunde mäta sig med någon annan smärta. Smärtan som gör så att det blev svårare att andas svårare att röra sig, svårare att se. Hon föll i ett oändligt djup. Hennes syn blev suddigare och suddigare. Det var så svårt att andas, så svårt. Hon kände sakta hur döden kröp in i henne och dödade allt levande. Hn slöt ögonen och när hon öppnade dem igen blev hon välkomnad av ett hemskt mörk ljus. Hon reste sig upp och såg sig runt. Det var mörkt. Hon hade kommit dit där det inte fanns någon lycka. Hon hade kommit dit där de tinte fanns nån glädje. Hon hade kommit dit där det bara fanns, sorg och olycka. Hon hade kommit till det eviga mörkret. Hon hade kommit till helvetet.