Marco såg den blanka kniven i Amiis hand. Han hade ingen aning om vad som skulle hända. Han hade ingen aning om att han snart skulle dö. Men dö skulle han. Han såg på Amii som höll den blanka kniven i sin hand. Den blanka kniven som snart skulle bli röd av blod. Röd av Marcos blod. Marco skrek av smärta är den blanka kniven sakta trängde in i honom. Han såg på Amii. Hon såg rädd ut, så rädd ut. Han såg att hon backade och sprang, sprang bort från gläntan. Sedan föll han ihop. Han kände sig kall. Kall som is. Han kände hur han försvann mer och mer. Hans blick blev suddig. Suddig som när ögonen är fulla med tårar. Men han grät inte. Han kände hur mörkret kom. Mörkret så obehagligt och hemskt. Han kände hur hur han sakta tämdes av liv och ersattes av dubbelt så mycket mörker. Mörkret som man inte kan gömma sig ifrån. Mörkret man inte kan fly från. Sakta, sakta kom döden till honom. Han såg sitt liv passera förbi. Han blundade och när han öppnade ögonen var han inte i gläntan, i skogen. Han vad dr det bara fanns ljus. Han var där det bara fanns glädje och ingen sorg. Han var i himlen.