En junonisk tilldragande man, fångade mitt hjärta.
Med sin jovialiska bedragande karaktär slet han det sönder o samman.
En riktig junker av Peter Pan karaktär och av en godtycklig hövisk flärd.
Han lät mig tro på drömmar o luftslott, lovade högt o flott.
Skulle stå vid min sida i både vått o torrt.

En ståndaktig o jobel man fick mitt hjärta i brand.
Utan ett jota av empati, lämnade han sin erövring efter en charmerande beröring.
Kvar fanns endast aska av det hjärta som brann.
När han fortsatte sin färd uti en förlorad kvinnovärld.

Men det inget av honom anbekom, för han denna sköna Don Juan hade bara en sak i sinne, att leva på sina förbrukade minnen.
Av lustfyllda stunder som tillfredsställde hans ego tillika heder.
Att han lämnade förkrossade hjärtan vartefter han drog fram, kvittade denna ärofyllda man han gjorde som han ville och försvann till nästa ljuva famn..

För var kvinnobarm var hans egen hamn.
Han sög ut det han så väl behövde.
Levde som en flykting i var kvinnas land, men hans hunger bestod ej av vatten o bröd. Han levde på kvinnosjäl, förtärde o skapade misär.
Kvinnans livselexir var hans ljuva skörd.

De godtrogna var hans mål, vackra o oskyldiga gemål.
Där sög han ur sin nektar,(skål) tills sista droppen var tömd.
Men någonstans i sitt hjärta hans visshet var
att han för alltid var evigt dömd.
Att vandra som en osalig själ, att aldrig bli nöjd eller berörd.
Bara vanvettigt förstörd.

Hennes sötma, som endast lovar bitterljuv eftersmak.
Blir snart också Don Juan till ett chanserat vrak.
I den bästa av världar, till det bitterljuva slutet.
Kvar fanns inget av Don Juan krutet.