Såg en böjd man med den rakaste av ryggar
i färd med att gräva en grop. Han bar skratt i mungiporna
och en kostym klädd täckt av vilda fågelvingar.
Det var sådan person som man bara inte kan passera
utan att stanna till och lite i förbifarten,
på lagom avstånd betrakta och sedan leverera
en högs enkel och mycket vanlig fråga

(man har ingen aning om varför,
men det ingår i själva saken)

Mannen som fick frågan tittade upp
hans hud var lika fårad som ökenjord,
men ögonen bar spår av förbipasserade galaxer
och han svarade:
- Jag gräver ned de vackraste orden
som plockats efter vägrenerna
tillsammans med en handfull maskrosfrön,
för om världen går i käpprätt riktning
är min förhoppning att
en liten palt som ännu ej har stöps i
samhällets ensidiga form
gör orden till poesi och att barnet
förstår att det mest behövda
som finns är ogräsfolket.