Och du håller sådär hårt om mig som pappa skulle göra. Hårt håller du. Men det gör inget. Ingenting gör det och jag vinglar in i någon som skriker ord åt mig men jag skrattar och du håller för hårt. Jag sliter mig låss och går några meter framför dig och du går lugnt efter, sådär närvarande som alltid, sådär säker på vad som ska hända. För du visste hela tiden, kanske hade planerat hela ditt liv. Det är ju mörkt och jag ser inte att det finns en mörk skog dit jag är på väg, bara gått dit du sagt åt mig att jag ska gå. ”Sväng in här… rakt fram här, nej inte där… Bra, och så går du inte för fort nu, jag vill se dig, höger här.”

Ska vi gå genom skogen, undrar jag och du är nästan försvunnen mellan de där träden. Är du där, undrar jag och du mumlar att det är du. Och att jag försöker se dig i mörkret gör att jag ramlar över en sten och faller mot marken, men det gör ingenting för det gör inte alls ont. Fast jag kommer inte upp, varför kommer jag inte upp, undrar jag och du står precis över mig och håller nere mig. Det slits i mina kläder och jag hänger inte riktigt med. Det går för fort, för jag förstår inte. Det hörs rispande ljud och det är nog tröjan som går sönder, varför går den sönder? Om du ska hjälpa mig upp så kan du ju ta mig i handen, här ta mig i handen. Dina armar är så starka, det gör ont i musklerna bara av att försöka kämpa emot. Som att försöka lyfta alltför tunga vikter, då man verkligen tar i men det händer ingenting. Det går sakta upp för mig, efter att ha försökt komma loss ett tag, att du faktiskt inte försöker hjälpa mig upp. Du försöker hålla mig nere och du försöker få mina kläder att försvinna från min kropp. Vad gör du, undrade jag men du svarar inte riktigt på det för du är liksom i färd med att knyta någonting runt mina handleder. Det gör ont och du binder för hårt, som om handlederna ska gå av nästan. Du är flitig, som en myra, men du binder mig fast istället för att dra kvistar till stacken. Du är nog mer ett lejon när jag tänker efter. Hungrig är du nog också, men inte lika ”kasta sig på” hungrig. Lite mer ”lek-lek” hungrig. Och jag hör nästan hur du fnittrar som en flicka när du binder runt trädet och jag försöker ju komma loss, åla mig på sidan, rispa upp höften på kottar och vassa kvistar, men händerna är bundna över huvudet, runt trädet. Jag lyckas sätta mig upp och när jag vingligt ska ställa mig upp så kommer du med knuten näve och det gör så bländande ont med det där slaget i magen att jag viker mig dubbelt, sjunker ner på marken, under marken, försvinner för en stund för att mentalt kunna hantera. När jag kommer tillbaka så ligger jag ner med benen raka och du sitter på huk intill mig. Fnitter, fnitter.

”Är du rädd nu?”, frågar du, som en följdfråga på allt jag babblat om under kvällen. Om att inte vara rädd, om att vara modig och stark. Men jag känner mig inte så värst stark eller modig längre. Och det vet du, så jag svarar inte. Du tar tag om min haka, hårt och jag är rädd att skelettet ska gå sönder under dina fingrar. Kras, kras oj då. Dina ögon är lugna (hur kan du vara så lugn människa?) och jag vill slå ner med blicken men du håller den kvar. Liksom klibbar fast mina ögon i dina och hur jag än kämpar i hjärnan så kommer jag inte loss. Ditt ansikte är så nära att jag känner andedräkten mot kinden, den kittlar och det ilar i nacken och längst med sidan. Tummen som är insjunken i ena kinden stryker som en smekning. Din lösa hand söker sig neråt mot de öppna jeansen som du ännu inte har lyckats få av. Fingrarna letar sig in under trosorna och försvinner där för ett tag. Det är inte förrän då du släpper min blick lös och jag kniper ihop ögonen. Kniper ihop så att jag kan tänka på hur fin stjärnhimlen bakom ögonlocken är idag. Men torra fingrar letar på fel ställen och jag kan inte ens hitta min stjärnhimmel. Du tittar fortfarande på mitt ansikte när jag öppnar ögonen och mina jeans är tajta så du får lov att släppa min haka för att med båda händerna dra dem av mig. Av med dem bara, det här går fort. Försiktigt kommer du upp till mig igen och den här gången ler du. Som en nyälskad pojkvän, stolt. Mina bröst är små och du formar dem hårt som små degklumpar, ska du göra bullar eller chokladbollar? Det gör ont men jag är mer rädd inför vad du ska hitta på med mig där nere. Ont, ont, ont. Du flätar in ena handen i mitt hår och tvingar bak huvudet hårt i marken och allt jag ser är himlen som kikar ner på mig mellan trädkronorna. Den är mörkblå och molnfri. Du särar omilt på mina ben och jag kniper ihop ögonen och känner hur någonting pressas in, så hårt och vasst. Det värker varnande överallt där nere och det skriker att det som pressas in är för på tok för stort! Jag gnäller ofrivilligt, vill inte låta som en jävla äcklig knullad hora men måste gnälla för det gör ont. Sluta, säger jag och jag gråter nog för det kittlar längst med kinderna som om flugor går omkring där. Men det är nog tårar, när jag tänker efter. Ont gör det och det dunkar längst med insidan av låren när han lägger all sin tyngd mot mig. Hans kuk är för stor och jag skriker rakt ut. Hans händer håller krampaktigt om mina höfter och jag önskar att han hade hållit ännu hårdare för att kanske fokusera smärtan dit istället. SLUTA, skriker jag och du tar i med all kraft mot mig och jag känner mig fylld med hans kuk. Fylld med hans pulserande blod och fylld med hans styrka som dunkar inuti mig. Smärta, smärta, smärta och jag gråter rakt upp mot den där blanka himlen. Dina höfter trycker mot mina lår och du andas med näsan, hastigt och högt. Ett undertryckt stön slipper ur din mungipa när du kommer i hela mig och jag biter mig i kinden för att inte skrika. När du drar dig ur mig så värker det som kramper och det rinner längst med låren. Du är andfådd och lutar dig fram mot min öppna fitta och biter, med tänderna, rakt över klitoris. Det strålar som tusen nålar när du med två tänder hugger mot varandra med klitoris mellan. Jag försöker komma loss, försöker komma bort ifrån smärtan, försöker bända mig ur från din mun och bort från repet runt mina handleder. Men det gör ändå ondare när jag rör mig och du ler mot mig när du har släppt taget. Försiktigt klämmer du om mina bröst igen och möter min blick. Lilla du, säger du och plutar med munnen. Vad ska du ta dig till nu? Vad ska din pappa göra för att rädda dig?, du skrattar och nyper mig hårt i kinden. Du tittar ner på mig, forskande små ögon på min nakna kropp och du låter mig inte skymta några känslor i ditt ansikte. Jag vrider mig under din blick som en mask i blått vatten på en vass krok gjord av människan. En liten mask med ljus hud och små blöta ögon och jord i håret. Du ler lite snett åt mina tankar, men du kan inte läsa det jag tänker, så du ler nog åt mina försök att komma loss. Mina ben är uppdragna till naveln och ryggen krökt i en onaturlig ställning för armarna är sträckta över mitt huvud, i hopbundna. Jag kommer ihåg då min pappa skrek efter dig en gång när han fann oss på mitt rum. Du blev så liten och rädd för min pappa är ett stort monster, farlig med huggtänder och hårig mage. Pappa tog dig i nacken och skrek att han skulle lämna mig ifred för jag var HANS lilla flicka, ingen annans. Han hade nog fått för sig att du skulle göra mig illa. Han hade kanske rätt…

Du grep tag om mina fotleder och drog benen raka så att jag låg rak på rygg, blottad helt åt dig. När du stod där i mörkret med himlen över dig var du stor som en jätte och jag var svindlande rädd att du skulle ta din stora fot och stiga på mig. För det hade du kunnat göra. Stampa och stampa och ge mig sådana där skosulor på huden. Du hade jeansen uppknäppta och den ljusa skjortan var smutsig av jord. Där stod du ganska länge och bara såg ner på mig medan jag väntade in vad som skulle hända. Skulle du låta mig gå? Eller lämna mig där? Eller kanske skulle du döda mig…

Låt mig vara, viskade jag försiktigt och jag såg inte ditt ansikte i mörkret för du hade ställt dig precis i en skugga av tallen bredvid. Du rörde dig mot mitt ansikte och jag kände nästan stegen i marken, som att mitt huvud bultade av varje steg du tog mot mig. Försiktigt smekte du skosulan mot min kind och sand, granbarr och jord rev mot huden. Jag låter dig vara, när jag vill låta dig vara, sade du lugnt och satte dig ner på huk. Oväntat mjukt strök du med handen över kinden, liksom putsade bort smutsen som du nyss smetat in mig i. Det värkte i handlederna och sved, så jag antog att det hade skavts av skinn därifrån. Din hand flyttade sig neråt mot min hals, jag har alltid tyckt att du har långa fingrar, och dem formar du nu runt min hals. Taget där runt är inte särskilt hårt men jag får en känsla av panik bara av att din hand finns där. Jag vågar knappt andas när du lägger huvudet på sned och höjer ögonbrynen.
Vet du om att man kan få svåra hjärnskador av att hjärnan inte får tillräckligt mycket blod till sig under en tid?, sade du och greppet hårdnade lite. Jag öppnade automatiskt munnen och började andas tyngre. Luften omkring mig kändes plötsligt lite grötig och svår att få ner i lungorna.
Jag skulle till exempel väldigt enkelt kunna få dig att bli väldigt stilla nu, här under mig, sade du och log mjukt. Jag blundade och koncentrerade mig på att inte börja andas hackigt och ojämnt. Fingrarna knep åt på sidorna och kinderna började hetta. Skrämt spärrade jag upp ögonen för det kändes plötsligt som om jag skulle falla genom jorden och aldrig komma upp igen. Det flimrade bakom ögonen och ett kraftig illamående sköt upp i halsen. Jag kippade efter mer luft men det var som att andas genom ett sugrör och du hjälpte mig inte alls för greppet hårdnade om strupen också. Du satte dig över mig, på magen, för jag sprattlade och försökte komma ifrån det som hindrade mig från att få luft.
Om du lugnar ner dig så låter jag dig andas, sade han. Jag försökte ligga still men det fanns någonting där, inuti mig, som skrek öronbedövat och tvingade mig att kämpa som ett djur. Snart såg jag ingenting och bröstkorgen pumpade tomma andetag och du skrattade någonstans långt borta.

Jag släpper inte förrän du har gett upp, sade du så lugnt att jag ville skrika rakt ut. Och tillslut orkade jag inte kämpa mer för rösten hade slutat att skrika och jag låg så tungt mot marken att jag funderade på om den kanske skulle ge vika snart. Kanske skulle jag dö, precis just nu, precis alldeles just nu och det var det jag just bestämde mig för när du släppte trycket på halsen och syret smekte mina läppar, min tunga och ner i halsen. Lungorna kippade krampaktigt efter mer och mer och jag var så yr att jag spydde på marken bredvid. Och du var snäll nog att hålla undan mitt hår, tror jag. Utmattad vände jag mig tillbaka bort från marken där jag just vänt min mage ut och in och jag ville bara sova. Du tog tag om min haka och vände ansiktet mot dig men jag orkade inte hålla ögonen öppna. Jag tror att du kysste mig på munnen för något fuktigt sög tag om läpparna och lämnade efter sig värme från dig. Du flyttade dig sakta ner ifrån mitt ansikte och dina händer var varma mot magen, höfterna och låren. Du grep tag om mig och vände mig med ganska stor lätthet om så att min mage revs upp av kottar och rötter istället. Det var jobbigare att ligga på magen för armarna vändes uppåt, bakåt istället och det spändes i skulderbladen. Du strök med armarna över ryggen, formades runt midjan och ner över rumpan. Du stannade med händerna där på.
Vet du vad jag alltid har tyckt?, sade du och klappade skinkorna som om det vore en katt.
Jag har alltid tyckt att du har en underbart stor rumpa, fortsatte du och jag hörde på rösten att du log.
Den passar liksom egentligen inte ihop med resten av din kropp som faktiskt är ganska smal, sade du och särade på mina ben igen. Tröttheten låg som en dimma över huvudet men jag fick lite smått panik igen när jag började ana vad du tänkte göra. Gör ingenting sånt, pep jag över axeln, ganska mesigt faktiskt eftersom jag knappt hade någon kraft att få ur lungorna när jag låg på bröstet. Han skrattade obesvärat och klappade mig på rumpan så att det sved till.
Göra vaddå? Vad är det för en smutsig fantasi du har egentligen, sade han och slog så hårt med öppen hand på ena skinkan att jag ryckte till. Jag blundade och begravde ansiktet i marken, kände doften av koda och granbarr. Men hur mycket jag än försökte tänka på hur gott det luktade så kände jag så väl när ett lekande finger tryckte in i det lilla hålet som inte ens var öppet alls. Jag rev pannan mot marken för att glömma vad du gjorde men det gjorde ont bara av ett finger där inne. Ett litet finger och tänk vad du skulle göra sedan. Jag grät nog igen för jorden fastnade på kinderna. Du särade ännu mer på mina ben, så mycket att det spändes i ljumskarna och du höll benen där genom att ställa dina egna knän emellan. Du tryckte bestämt in två fingrar och gråten i halsen gurglade över och jag gav ifrån mig en snörvlande hostning. Kanske du också förstod att det skulle göra väldigt ont för du skrockade lite tröstande och jag snyftade kraftigt nu. Nej, nej, nej, nej, messade jag med näsan ingrodd i marken. Du tog ett kraftigt tag om skinkorna och förde isär dem så mycket som det gick innan jag kände ollonet mot ringmuskeln. Den pressade mot ett tag men du var stark och snart öppnade den sig sakta och det sved och svanskotan liksom skrek i prostester då den stora kroppsdelen hälsade på där inne. Jag gnuggade ansiktet mot marken, mot armen och grät för smärtan gick inte att hantera särskilt bra. När du hade fått in hela din kuk i hålet så släppte du skinkorna och grep tag om midjan istället. Du stönade högt av kraften runt kuken och du började sakta trycka in den mer och mer. Jag var rädd att kräkas igen men jag hulkade bara av smärta och gråten som spädde på slem i halsen. Du andades häftigt och jag antog att du var nära någonting som kunde jämföras med extas och det var bara värre för mig för du juckade allt hårdare och snabbare. Efter ett tag ändrade du grepp och tog tag om nacken och det gjorde mig tvungen att lyfta huvudet bakåt när dina fingrar slugt satte min hals i ett skruvstäd bakifrån. Det brände mellan mina ben och jag var säkert på att det forsade blod därifrån. Du använde din njutning till att klämma hårdare om min hals och jag började åter igen få stjärnor bakom ögonen. Nej, sluta, släpp, SLÄPP, jag skrek tillslut men han svarade genom att trycka in i mig så hårt att jag flyttades några decimeter framåt på marken, vilket nog skrapade upp hela min mage. Kroppen började sakta domna av och åter igen krampade lungorna efter luft. Jag blundade och bet mig så hårt i läppen att det forsade metallsmak ner i halsen efter ett tag. Jag väntade på att det skulle gå över, att du skulle dra dig ur mig och låta mig andas, bad att du snart skulle bli klar. Du skrek nästan när du utmattat kom och du föll ner över mig. Jag kände din varma, tunga andedräkt mellan skuldebladen och din kind var mjukt mot ryggen. Flåsande kom du fram med munnen mot mitt öra och andades där i så att luften kittlade. Dina fingrar om halsen gjorde ont och jag ryckte av kramper efter kroppens kämpande för att få luft.

Tror du att din pappa skulle gilla att knulla dig i stjärten?, viskade du så nära att värmen från andedräkten brände mot örsnibben.
Jag tror att han skulle stöna och skrika, som en kvinna, av njutning, du flåsade av skratt och jag började hänga med huvudet mot marken igen för du höll inte längre spänt bakåt med armarna.
Tror du att du ska dö nu? Skulle det vara skönt?, väste du och jag kände något blött intill örat och antog att du kysste mig. Sakta släppte du taget och strök mig över håret medan jag hulkade efter luft. Du kysste mig på nacken och nerför ryggen och rispade lätt med naglarna över svanken. Jag låg tungt med kinden mot marken och orkade knappt andas även om lungorna kämpade för att få in syre. Jag känner knappt när din tyngd lättar och du stället dig upp. Och du går fram till trädet och binder upp mig så att armarna hårt faller till marken framför mitt tunga huvud. Det svider och sticker om handlederna när du är där och knyter loss mig.
Om du inte hade kämpat emot så, så hade du inte fått sådana här köttsår på armarna, säger du strängt och suckar. Jag vill rulla ihop mig och skydda mig, men orkar inte. Mellan ögonfransarna ser jag dina skor vid mitt ansikte och du står nog och ser ner på mig.
Kan tänkas att din hjärna strejkar just nu, säger du. Det kommer ta ett litet tag innan du orkar röra dig. Jag skulle kunna göra vad jag vill med dig nu, även om du inte bunden, fortätter du och jag gnäller lite mellan tänderna. Försöker få kraft att röra mig men min kropp är tyngre än vad den någonsin har varit. Du skrattar lite åt min hjälplöshet och lägger mig på sidan genom att putta på axeln och höften. Det känns tryggare att ligga så, inte lika blottande. Även om du lika lätt kan skada mig ändå.