Först

Vännen min förstår innan han ens

låtsades tysta bonjouren min

han som talar så högt om natten

Kors menar människan menar jag

Och min hand såg naturligtvis ned

Underkasta inte raska stund tillsammans

med min ängsliga bekanta som alltid alltid räknar sina långa nakna

Sitt bröd och allt underligt bortgående

Vi båda skrapade hud från våra fötter

Tills vi kunde gå utan dem

För här utanför, här blir förlorade dina

Och den självgoda sorten är inte längre

längre än vad vi människor är