Undrar ibland om jag vågar blicka upp dit igen
Att åter en gång känna muskler och sinne slitas isär och itu
Att våga titta på det vackra månsken som möter sjärnorna glans
Om molnen tillåter det förstås

Undrar ibland om jag våger blicka upp dit igen
Och fråga mig själv om det finns någon som kan säga
varför?

Varför ni gick bort från mig och oss.
Vigde era kroppar åter till aska och jord

För jag ser då bara framåt och bakåt.
Jag går i livets sedvanliga trans.
Ibland på röda moln då min älskade håller min hand
Ibland på brinnande kol då jag påminns av tidens tand

En dag är en dag och oftast inte mer
En dag kan ge ett minne
som aldrig släpper dig mer

Ja jag ser nog bara framåt och bakåt.
Det är nog resan som gör mödan värt
En dag kanske jag blickar uppåt
och ser er i livets färd