Hon står vid kanten av floden och följer sina hands rörelser. Den speglas i vattnet.
Den dansar och den spretar. Hon lägger handflatan uppåt och låter snöflingorna lägga sig mjukt och kallt.

Så hon måste frysa! Va!? Är det därför hon inte ler?
Är det därför hon inte riktigt kan se?

Hennes rock är grå. Men den är nästan svårt att tyda den. De stora snöflingorna täcker den. Från hennes blonda lockiga hår. Ner till axlarna, ut på hennes armar och till hennes frusna fingrar.

Och hon har altid varit rädd. Rädd för sig själv i sin egen skärseld. Så hopplöst hon tittar upp mot himlen. Hon vinkar mot gud. Säger farväl. Farväl du som jag aldrig trodde fans. Men som jag stundtals tänkte på när jag såg döda barn. Var var du då någonstans?

Hon sänker sitt huvud och tittar ut mot de karga träd som svajar på hennes högra sida. Även de smått täckta av snön. Hon känner vinden som aldrig verkar ge upp henne. Den väcker onda minnen. Den släcker hennes sinnen.

Hon tar ett sista andetag av isande luft. Men det värmer henne. Beslutsamt låter hon sig falla. Beslutsamttar vattnet emot henne. Sakta sjunkandes mot havets botten.

Hon ler.