Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
hmm, bara ner klottrat, en skiss.


Någonstans mellan sömnlöshet och Snooze knappen.

 

Lakanet omfamnar mig,
Jag ligger där och
Andas.
Väntar stilla för den där sömniga känslan att skölja över mina ögonlock,
sakta flyende bort från medvetandet.
Jag står på en gräsmatta och ser honom.
Han kommer till mig.
Han viker in mig noggrant mellan sina armar,
samlar upp mig från marken och trycker
sina tranbärsfärgade läppar,
lätt
mot mitt öra.
Han doftar, han doftar
människa,
inga artificiella tillsatser,
bara
hud mot
tyg mot tyg
mot hud.
Han andas in sina ord, tysta bestämda ord in i mig.
Han sa;
att jag syntes, han behövde mig, att jag var
Vacker.
Han stod där och höll om mig,
Han,
Älskar mig som jag är om natten,
Svettandes,
utblottad,
naken med håret hängande i teser över pannan,
Han Är.

Men greppet om mig börjar släppa,
jag klöser förtvivlat efter hans armar men jag faller ändå,
Ner.
Jag landar i svart rum,
eller inte ett rum utan
fyra väggar och ett hål upp mot kosmos,
fyra väggar,
förvirrat lutande mot varandra
för vad är ett rum utan hörn.

Mina fötter poleras stilla mot jorden
och skickar upp små chockvåger upp igenom
huden,
det luktar äckligt.
En rutten stank stiger upp från vrårna, jag är inte
ensam.
Jag stapplar några hysteriska steg bakåt och slår mot väggen,
Det sitter små, små barn i hörnen,
Halvt förmultnande ansikten
Eller inte ansikten utan
96 tänder och hål mot skallbenen,
96 tänder,
Inga ögon.
Jag flämtar till när dom börjar prata.

/Mitt namn är 'CENSUR', jag föddes, inte.
Jag kanske kunde botat Aids,
jag kanske kunde räddat världen,
jag kanske kunde
slaktat människor som grisar och älskat med liken.
Mitt namn är 'CENSUR', jag föddes, inte./

Jag öppnar mina händer och slår,
gallskrikande,
med handflatorna mot väggen.

släpp ut mig härifrån släpp ut mig härifrån släpp ut mig härifrån!

Skriken ekar mellan hörnen och stutsar tillbaka
in i ryggen på mig,
backstabing
Känslan av total penetration,
in i nervsystemet,
Om och om och om igen,
huggande av glatta livet.
Jag faller igen,
Ner.
Jag ligger där och låter köttsåren sköljas av duggregnet,
jag ligger där med fingrarna nerborrade i huden och
spelar död.
Ifall om någon skulle knalla förbi och kanske
gråta lite.
Något ropar vid mitt öra
På mig,
Tvingar mig upp ur mig själv
och får mig att
öppna ögonen.
En pervers känsla sköljer över morgonen
och tjuten från väckarklockan.

Trycker på
Snooze.

 

 

 




Fri vers av Sofiapoema
Läst 387 gånger och applåderad av 2 personer
Publicerad 2007-08-15 22:47



Bookmark and Share


    ingvar VIP
Mycket bra och läsvärd text.
Ingvar
2007-08-29

  Blodros
... koncentrationen total när jag läser..wow
..den känns
2007-08-28

  Missi VIP
du har verkligen lyckats fånga mycket i den här- längtan, kärlek och ångest. \"vad är ett rum utan hörn\" snyggt
2007-08-18

  Linda A
bra skrivet, som en bro mellan dröm och verklighet. en vilja att hålla kvar i drömmen, slippa verkligheten. få vara där i tryggheten under lakanet. du beskriver det verkligen på ett fantastiskt sätt. det går in. det känns som om man är där, både i drömmen och i verkligheten.
2007-08-18

  Maria Zena Viklund
inga artificiella tillsatser,

bara vackert skrivet!

Applåd!!
2007-08-18

  rockpuppy
Vad kan man säga... Sjukt bra skrivet! Bokmärkes!
2007-08-15
  > Nästa text
< Föregående

Sofiapoema
Sofiapoema