Så stod man där ensam framför världen och försökte göra sig stor och stark inför alla andra som lyckats maskera sin egen rädsla bättre än jag.

Dom andra skulle rädda världen för att känna sig nöjda om tjugo år när meningslösheten börjar dra förbi längst ryggraden och återträffen brevet dimper ner i brevlådan med samma skräckblandade förtjusning som när tomten bankade på dörren i den glömda barndomen.

Och jag?
Rädda Världen?
Jag?!

Nej, jag var nöjd med att bara överlevt resan till det som skulle föreställa starten på mitt nya vuxna liv.