Tiden går, min vän
och jag försöker ta jämna steg

Jag minns då jag låg sömnlös om natten
och tankar om förbjuden närhet
svärmade runt mina trötta ögon
Då allt hopp var ute
och jag tror jag hatade dig för det
men äh

Jag kan inte hata någon,
och precis som du en gång sa
görs allt av kärlek eller rädsla
och är sällan illa ment

Jag tror folk skrattar åt oss, vännen
och det är väl förståligt?
Patetisk vänskap är vad vi har
som stundtals liknar attraktion
och du handlar utan vett, kära du
Jag tror jag älskar dig för det



Ja, jag dricker kaffe nu för tiden,
och ett rus kan man också unna sig ibland
Men några andra gifter har jag inte vågat prova på
Du säger att du är fast i ditt nikotinberoende
och det klär dig, min vän
när du sitter här på min balkong med mig
och ditt leende strålar bland röda pelargoner

Hur hamnade vi här?

När du sträcker ut handen
för att känna min arms värme
kommer allt tillbaka
och du vet att jag inte kan tänka klart när du gör sådär
och jag skrattar åt dig,
åt oss
för vad tusan håller vi på med?

Jag tror att hur allt än slutar
Hur du än har det nere i Göteborg
och hur än livet ter sig för mig här i huvudstaden
så kommer vi alltid leka någon slags lek
som ingen annan förstår
Frågan är om någon någonsin kommer göra det, kära du
om ens vi blir kloka på det vi gör

Om du har vägarna förbi igen
får du gärna stanna och berätta reglerna
för raring,

jag tror inte att jag förstår