Ritar vägar på orutat papper

raka, krokiga och sådana
som snirklar sig fram
bakom vindpinade tallar,
som för dialog med havet
allt medan människobarnen
ligger i dvala

glider ut i perforierna,
över kanten på urrivna blad

väjer för den horisontala rakheten

v
a
n
d
r
a
r

med oknytna skor

finner en ådra

faller mjukt
på de onåbara ordens blå tuva.