Dagen våra vägar korsades var dagen då solen långsamt börjar lägga sig lite tidigare och vakna lite senare.
Även våra själar börjar med tiden vara nere mer och allt sällan uppe.
Kanske hade saker varit annorlunda om vi istället hade träffats dagen då mörkt blir ljust.
Då kanske jag inte hade stått där i regnet och väntat på kyssen som aldrig kom.

Båtarna flöt förbi i takt med måsarnas dykningar mot det stormiga vattnet
Och träden viskade sin melodi som, i sin ensamhet, lät som en hes röst.
Den väser ditt namn, som är allt som existerar just nu.
Den fridfulla tystnaden av folk som rör sig i sin egen värld är på väg att brytas
Snart ska himlen öppna sig och skrik utbytas.
Båtarna, måsarna, träden, allt ska stanna.

Den stad som glömdes bort för länge sedan ska vakna upp.
Industrisamhället som frös till is av arbetarnas kalla andedräkter ska åter värmas.
Ni ska le, skratta, flina åt det öde som lämnades åt våra ensamma kroppar.
En decemberkall natt i juli kommer vi åter mötas, och tända ett ljus för de hopplösa.
De hopplösa som kallas Vi.