Naw, du är ju så söt när du sover. Det gjorde nästan ont att se, men innerst inne vet jag att det kan aldrig bli mer än det här.
Men bara att få höra dina andetag, djupa, tunga, oregelbunda får mig att känns att nackhåret reser sig. Det pirrar i tårna bara tanken av din närhet.
Tanken på vad som hände, jag känner redan saknad, ger mig rysningar enda in i ryggmärjen.

Jag önskar jag inte trodde att jag kunde falla så här mycket, men med dig så faller jag bottenlöst, bottenlös i kärlek.
jag önska att du inte var den du var, eller att du inte låtit mig ta del av det hela. Om jag bara stått brevid och kanska inte tänkt tanken, så hade jag aldrig varit här i den här gropen igen.

Men jag undrar fortfarande, varför mig? Varför jag av alla, jag med dom små händerna, dom minimala fötterna och den konstiga dialekten, av alla med framtida tankar, mål och vägar att kunna gå rätt?

Det är som om jag kan se allt från fel sida, och välja rätt väg men åt fel håll.
Att följa vägbeskrivningen bakvänt.
För mina mål är huvudet högre än frihetsgudinan, mina vägar är inte rakare än stålull, men jag har lärt mig en gång att om man har en dröm så kan man klara det.

Men drömmar har sina gränser dom med, men med hjälp av dig, endast dina andetag så vet jag att jag kan klara av det hela.
Jag vet att jag kan klara av att gå hela vägen till 100% men andetag kan försvinna bort med en enda vindpust från ingenstans.

så om han viskar hur mycket han älskar dig

men jag har ingen annan än mig själv att tänka på, inte om du kanske gömmer dig under min säng om nätterna.