Hm, det är svårt att inse att jag saknar dig fortfarande, det är fortfarande ett hål efter dig, ett tomrum som är fullt av ekon och vacuum. Det är väldigt jobbigt att se dig, du din perfekta männsika, komma som en sol igenom den inte grå korridoren men den deprimerande korridoren med en färg av organge och persika.
Du är fortfarande någonting av mig, någonting som tillhört mig, en bit av hela jag. Någonting av mitt skratt, min dröm, min gråt, min dag, min värld. Men som alla säger; livet går vidare.. men när börjar det gå? När ska du försvinna från mitt huvud, och speciellt från mitt hjärta? Antingen så är det något kroniskt eller så är det precis början på att det försvinner, men jag hör fortfarande din röst i mitt huvud, hur din kropp skakade efter allt som hände en kväll, eller när va var på visbymarknad, eller när vi var på din vind, eller när vi åt paj med hård kant, nej jag vill inte glömma dig, aldrig.
Jag kan inte säga att jag älskar dig nu, du har förändrats så pass mycket, men jag älskar ditt gamla, finslipna jag med det så säkra skrattet och att veta precis när man skulle skämta. Ditt namn klingar fortfarande i mitt huvud. Det låter som när man rasslar med nyckar, eller när man slår metall mot metall. Det är nästan något spöklikt över dig. Jag saknar dig, men bara ditt gamla leende, bara det!

Men någon gång måste man släppa taget, jag trodde verkligen jag hade gjort det. men uppenbarligen inte. Jag trodde verkligen att när det kommer ngn ny, så hej med dig, men dina minnen vill jag ha kvar!