Sitter helt paralyserad och bevakar intensivt era omärkta steg.
Jag ser människor, några med tomma ansikten, några med meningslöst klotter.
Ni är alla osynliga och bortglömda.
Hur mycket ni än anstränger er för att bli en värdefull och betydelsefull människa, så kommer ingen bry sig.
För alla är upptagna med att försöka fylla sina egna tomma ansikten med klotter.