Längs vägen möter min blick en herre, konturerna av hans knotiga kropp suddas ut av dimmans blåa hölje och allt jag kan se är tomma ögonen som sakta stirrar rakt igenom mig. Plötsligt är jag naken trots att jag vet att han inget ser med sina urholkade ögon, han kan inte se mig men hans blick borrar genom köttet in i det där innanför. Hans händer krampar runt ett malätet paraply som inte längre skyddar mot nått regn, hans tomma blick stirrar efter den långa vägen och hans orörliga kropp syns vänta på att äntligen få röra sig igen. Men allt är stilla, jag och han på varsin sida av den tomma vägen. Trädens vissna löv som klamrar sig fast vid trygghetens grenar en sista sekund innan de slängs till marken med ett dån som ekar i tystheten. Mannen skakar till som om marken under honom skakats av en kraftig jordbävning och dalar sakta ner mot den våta asfalten. Ur tomma ögon faller tårar och den torra munnen rör sig som om den ville tala men endast tomhet kom ur hans tysta skrik. På något sätt inbillade jag mig kanske när jag tog ett steg närmare och vinden liksom rev i min hud och tvingade mig att stanna. Jag såg på den hög av gamla kläder som vara allt som fanns kvar på andra sidan och tomma ögon grät. Min blick riktade sig återigen efter den långa vägen som ändlöst sträckte sig utan kurvor, en allé av vissna träd med stammar av människokött och kronor av hår hade prydligt planterat sig själva längs vägen. Vi stirrade alla längs samma väg och kämpade ständigt för att inte möta varandras dömande blickar. Aldrig släppa vägen med blicken så att jag missar den väntade och livet blir meningslöst, allt har skett i onödan och jag hade kunnat gå. I vinden viskas ohörda ord som susar genom allén, men den dagen någon kommer är vinden stilla och allt är tyst. 

...ibland önskar jag att jag kunnat vara den väntade och inte den väntande...