För skaran människor som står längst toppen
står du högst
vinden anser en iskall ilning
om vänskapsbanden som rivs i luften
smulas sönder och drivs med floden av avund
och där står du, på toppen
och strålar dig i okunnighetens briljans
visar helhet, perfektion
men under ytan obalans

Och vid dina fötter, ligger glasbitar och glimmar lätt
från spegeln jag slog sönder
för att matcha ditt ansikte
men du står högst och dikterar skaran vid ditt knä
och på din vita duk jag stryker från min färgpalett
grönt och blått på smala fingrar
och psalmen, kören sjunger operett

Men träd förgrenas
och stjäl näring åt olikt håll
skaran kan skratta och dansa
och prisa det du har
men akta vända ryggar till
då du står ensam kvar

Då spelar det ingen roll
att vi målat himlen blå och lila