Livet, det är vilt och otämjbart.
Ständigt måste man vara på sin vakt, ingenting får gå fel och man får absolut inte falla.
Jag menar liksom sjunka som människa, varken tappa sin värdighet eller sitt förstånd.
Allt sådant är bannlyst och får inte förekomma.
Våra liv är allt styrda av alla ideal och det är så lätt att falla.
Älska, älska och älska.
Det enda folk pratar om är kärlek, ett ord som ständigt är omtalat men är det verkligen mer en så?
Folk tror sig veta, men jag undrar om dem verkligen vet.
Allting känns som gamla klyschor som bara maler på, biter i huvudet och jag undrar om man verkligen blir lycklig i allt påhitt.
Kanske låter jag kall och alldeles utan hopp.
Men min vän, jag tror på kärleken, inga klyschor eller utslitna ord.
Så du som ser på mig och ser vem jag är, förstår att jag inte alls är kall.
Säg inte att du älskar mig och kalla det inte kärlek.
Visa att du verkligen förstår mig och kalla det gemenskap.