jag såg en död kråka på gatan och kände en plötslig sorg,
en sorg för allt som varit och för allt som skulle vara
betagenheten och tillgivenheten svämmade nästan över

men bara nästan

där stod jag alltså på kyrkogatan och stirrade ner på en blodig kråka
förryckt och lite kollrig kände jag nog mig
men förnimmelsen försvann när förståndet hann upp mig;
idot på gata med kråka

jag fick skynda vidare med världen

men jag visste att för en stund,
bara för en stund, hade lyckats förbigå den