De lätt rundade gatstenarna var släta och det kändes mjukt och behagligt under fotsulorna.
”Nu känner jag varenda millimeter av marken,” tänkte hon.
Hennes mamma tittade missnöjt ner mot de bara fötterna och snörpte på munnen.
”Dina fötter kommer att bli alldeles svarta.” Sa hon kort medan det skarpa, bestämda ljudet av hennes klackar ekade mellan husen.
”Men skorna var för små och blodet färgade mina strumpor röda.
Det är mycket bättre så här.”
Hon tittade noga på marken framför sig och gick försiktigt mellan glasbitarna som låg utströdda på gatan.

Det var förmiddagssol i hennes rum, så när hon vaknade lyste dess skarpa ljus henne rakt i ögonen. Hon satte sig upp i sängen och la armarna på fönsterbrädet. Alla träd började precis slå ut utanför och bredde ut sig som ett grönt hav över husen. Fåglarna sjöng som de vore galna. Hon hade ställt upp fönstret igår kväll och vaknat av och till på morgonen av ljuden från dem. Ibland, när hon befann sig mellan dröm och verklighet, tyckte hon sig förstå vad de sa. Att de pratade om henne. De sjöng om henne. Så tittade hon ner på sina fötter, de var alldeles svarta.

Är det så här min historia slutar? Tankarna malde oavbrutet medan gröten blev kall framför henne på köksbordet. Det gick inte att äta det var fysiskt omöjligt.
Det här var tredje dagen.
Så ringde telefonen. Hon ville inte svara men hon sträckte ändå ut handen och lyfte på luren.
”Mår du bättre idag”? Sofias röst lät avlägsen på andra sidan.
”Ja, eller nej, eller jag vet inte.” Hon ville inte prata överhuvudtaget.
”Det här är inte allt, vet du. Det finns mer.” Sofia var alltid positiv.
”Jag vet det. Jag vet.” Men det spelade ingen roll nu, för det var olycklig kärlek, och han hade valt någon annan.

Det fanns ingen anledning att fråga sig varför om och om igen, hon sköt undan alla tankarna som malde oavbrutet i hennes huvud och slängde gröten. Små regndroppar slog i ojämn takt mot fönsterglaset. Det som hade sett ut att bli så fint väder när hon vaknat.

”Gräv inte ned dig i det här nu. Gå rakt i ryggen och låt honom inte se att du är sårad.” Hennes mamma hade kommit in i köket och hällde upp en kopp kaffe åt sig själv.
”Sårad?” Tänkte hon och bet ihop läpparna för att inte säga något. Det lät som om hon ramlat och skrapat knäna. ”Men jag har brutit varje ben i kroppen”, tänkte hon tyst för sig själv. ”Jag måste flytta härifrån.”

Bredvid sängen stod en halvt packad ryggsäck. ”Jag tänker vara glad nu”, var det sista som han sagt. Det sista som de någonsin skulle säga varandra. ”En varm tröja till, det kan bli kallt. Sen behöver jag inget mer.”


Innan de sagt hejdå och lagt på luren tidigare på morgonen hade Sofia lagt till ”Nu har det värsta hänt, det är bra, nu kan det bara bli bättre.”

Hon skrubbade fötterna, rengjorde såren, satte på plåster och förbannade sig själv för att hon försökt klämma in sina fötter i skor som så uppenbart inte hade passat. Det fick bli andra skor idag.