Just nu är allt helt perfekt, just i denna sekund, tänker jag. Det är sen kväll och jag sitter i kylan på balkongen i alldeles för lite kläder. Men allting känns ändå helt perfekt. Den där låten som jag alltid kommer att förknippa med den här kvällen, och med oss, hörs spelas på högsta volym från köket. Och medan kolet på vattenpipan äntligen börjar glöda kommer du ut på balkongen och lägger armarna om mig.
- Nu är allt helt perfekt, säger jag, och du tror att jag syftar på kolet på vattenpipan.
- Det är helt perfekt, det glöder nu! Ropar du in till dem andra i köket.
Så jag låter det vara. För jag vet, att i just denna sekund är allting helt perfekt.

Vi pratar mest om ingenting, Kate och jag. Men under ytan ligger något lätt förväntansfullt och vill ha vår uppmärksamhet.
- Men vem vill vara normal? Kate stod framför spegeln på den trånga toaletten och kammade ut sina ostyriga lockar.
- Normal är det samma som att vara tråkig, fortsatte hon.
- Du vi måste gå nu, du har ju stått och sminkat dig hur länge som helst.
Så vi har världens kortaste förfest, den utspelar sig under en enda Marit Bergman låt.
Sen ringer du och undrar var vi är.
Kate och jag går ut i duggregnet och på vägen trampar vi mellan de blöta löven som täcker trottoaren och sjunger; ”’cause this is the year, this is the year it all will happen”.

Sen när man sitter där, tentan är om två dagar och man befinner sig alldeles för långt efter. Orden fladdrar förbi i osammanhängande meningar, blir otydbara, oförståeliga. Precis i den stunden, känner jag din hand på min rygg. Det är morgon igen och jag ligger tätt intill dig, din hand på min rygg trycker dig mot mig och jag tappar andan.

På bordet i Theos kök står en flaska med vin kvar och jag häller upp det sista som finns kvar i mitt glas. Så märker jag hur du ser på mig och jag möter din blick för några sekunder. Vi sitter i varsin ände av rummet, vilket är fyllt med folk som ständigt pratar och skrattar, och ser på varandra. Ingen annan märker hur tiden för en kort stund stannar till. Ingen annan märker hur luften i några korta sekunder nästan börjar vibrera när du håller kvar mina ögon vid dina. Då tror jag att det är ett tecken på en djupare förståelse. Som ett band mellan oss, omöjlig för någon utomstående att förstå, vilket binder oss samman. Och att jag betyder något för dig.

Du lägger din arm om mig innan du somnar och drar mig intill dig.
Jag lägger min arm på din arm, min hand på din hand. Men jag är vaken, hela natten.
- Du får gå om du vill, säger du.
Men jag stannar, hela natten.

- Jag tror inte att det finns några sunda kärleksrelationer, säger Kate när vi sitter på tisdagspuben omgivna av studenter, berusade på tanken av veckans första öl.
Hon jobbar egentligen i baren i kväll men dansar mest runt i rummet, dricker upp de drinkar hon blandat fel och pratar med alla omkring henne som om de vore hennes bästa vänner.

Hon slår sig ned på stolen bredvid mig och konstaterar:
- Kärlek är per definition osund och destruktiv.
Men det är ju inte kärlek, tänker jag. Det har vi båda gjort klart för varandra.
Det är inte kärlek, ändå gör det så ont.

Du sitter på sängen när jag ska gå, lägger armarna om mig och borrar in ditt ansikte i min kropp. Jag lägger handen om din nacke, ditt hår har blivit så långt att jag kan ta tag i det och jag vill inte släppa taget om det.

Så säger jag till dig att jag inte orkar längre. Det är vinter men snön vill aldrig komma och jag säger att det gör för ont, säger diplomatiskt att jag börjar bli för känslomässigt engagerad i vår relation. Inom mig rasar jag samman.
Du rycker till som du gör när du blir nervös och säger:
- Ja det är ju inte bra.
Du står en bit ifrån mig och säger att du förstår. Du vill inte att jag ska må dåligt.
Du ska åka iväg, och vara borta länge det är därför jag säger det till dig just då.
När du kommer tillbaka ska vi bara vara vänner, tänker jag. Som vi brukade vara.
Jag ska inte tänka på dig alls när du är borta.

Så passerar vintern nästan obemärkt förbi och du finns i mina tankar hela tiden.
Men jag hör aldrig från dig.

Så kommer du tillbaka. Du kommer tillbaka och säger så fina saker:
- Jag har saknat att vara med dig.
- Du betyder så mycket för mig.
Så säger du till mig att du inte har varit med någon annan. Jag vet inte varför du säger så för det har aldrig hört till vår relation. Men jag ifrågasätter det inte heller. Det gör jag aldrig.
- Jag sover här, säger du sen.
- Bara sova, förtydligar du.
Jag sov inte mycket den natten.

Kate var febrig och sjuk när hon sa:
- Det är tragiskt och därför är det så vackert.
Och jag visste precis vad hon menade för vi var överens om att kärlek skulle vara lite tragiskt och svårt, det är det som gör den intressant. Det var i alla fall så vi inbillade oss att det var.
- Kärlek är en kollektiv rörelse mellan två människor som kräver ett motstånd, citerade hon sen. Jag kom inte ihåg varifrån hon fått det men det spelade ingen roll, för just då kändes det som en tröst, det kanske är kärlek ändå.

Men det blir tomt igen när du har gått. Sängen blir kall och en lång tystnad följer efter dig. Du höll mig så hårt den natten när du kom tillbaka, du höll mig så hårt och ville inte släppa taget. Jag vill så gärna tro på dig att jag skjuter bort alla tvivlande tankar som motvilligt börjar få fäste i mig. Så att jag fortsätter vänta.

Jag trodde nog alltid att jag skulle vara en sån som skulle svara ”ja” på den frågan. Att jag skulle svara ”ja, det skulle jag, efter det allra första slaget”. Att jag var en sån som aldrig skulle stanna. Men så när vi satt där på golvet mycket sent på kvällen, ljusen hade brunnit ned och de allra flesta gått hem, så hade Theo vänt sig mot mig, lagt händerna på mina axlar som att han ville få min fulla uppmärksamhet och frågat:
- Vad skulle få dig att avsluta det med honom? Om han slog dig, skulle du gå då?
Jag hade tänkt på det i några sekunder, hur det skulle kännas om det verkligen hade hänt. Tänkt slaget, tänkt smärtan, tänkt förudmjukelsen.
Sen hörde jag din röst, kommit ihåg hur dina läppar kysst mina axlar en tidig morgon när du trodde att jag sov.
- Nej, svarade jag. Det skulle jag inte.

Det har börjat bli vår. Små vita blad som tillhör träden fyller luften och lägger sig på marken. Magnolian blommar och du sa till mig en gång att det var den första blomman som blommade på jorden. Hur man nu kan veta det.
Jag ringer och är arg på dig för någonting du har gjort och för att jag känner att du har behandlat mig illa. Du säger att du inte förstår, du tycker inte att du har gjort något fel.
- Vi lägger inte in känslor i vår relation, säger du.
Men nu är det jag som inte förstår, för det är ju det vi gör. Precis hela tiden.

Vi röker cigaretter och dricker sangria i gräset. Jag ligger och ser upp på himlen medan Regina Spektor sjunger melankoliskt om kärlek:
” And the history books forgot about us…”
- Så här ska det alltid vara, nu skulle tiden kunna stanna, säger jag.
”…and the bible didn’t mention us…”
Theo som läser praktisk filosofi och samlar på klyschor svarar högtravande:
- Det enda som är konstant är förändring.
”…the bible didn’t mention us, not even once.”
Jag tänker på dig. Men du kommer aldrig.