Tänk dig en liten sten,
Hård, ensam och kall,
Sedan tänker du dig ett litet barn,
Frusen, ensam och totalt övergiven,
Tänk dig också en regnig kall höstkväll,
Du ser det lilla barnet som sitter i ett gathörn och det försöker förgäves dra en tidning omkring sin lilla magra kropp,
Allt för att slippa känna den bitande kylan som sakta men säkert äter upp en utifrån,
Då du ser det lilla barnet när du går förbi,
Vad tänker du då?
Tänker du över huvud taget?
Förutom på hur skönt det ska bli att komma hem och värma sig.

Tänk för en gångs skull på de som inte har något hem,
De som inte har någon mat,
Eller någon som bryr sig,
Hur skulle du känna dig om det var du som satt där ute?
Helt genomfrusen, hungrig och oälskad,
Då, när du ser hur livet kan vara när man inte betyder något för någon,
Så sitter du där en regnig, kall höstkväll,
Du ser alla som går förbi utan att ge dig en enda blick,
Men, helt oväntat så ser du en person,
Som kollar på dig med medlidande blick.
Ett svagt hopp tänds inom dig,
Men personen bara fortsätter gå,
Då sitter du där igen,
Alldeles tom inuti,
Det enda du känner är det hat som du byggt upp mot alla människor,
Som bara tänker på sig själva...