Är det inte märkvärdigt så säg
Säg ni som tryggat sitter i säkra hemman
innanför egna revirutmärkningar
likt jag...tidigare
Är det inte märkvärdigt så säg
Att en enda åkerlapp i mitt nu så förnekade boende
utom på våren då vallmorött bedövar
alldeles invid kustvägen mot Klinte
där horisonten är betydligt vidare
returnerar mig från ingentinget till
Barndomslandet
Till landet för länge sedan genom sin fränt
leriga… lukt.
Doften av barndom vilken
nästlar sinnet genom sitt utfläkta innanmäte
då jag genar över den efter att ha postat
den skuldbelagt försenade decemberhyresavin
vilken gett upphov till alltför onödig daglig oro och nattlig nöd
Som brukligt
Är det inte märkvärdigt märkligt att denna leras råhet återför mig
till tiden då pappa med grävskopans hjälp
grundlade för vårt efterlängtade
egethus
där vi av blåleran formade fula figurer och
vinda ljusstakar med för stora hål till kommande julklappar
Vi
Bröderna och jag
Då de ännu var bröder
Då det mesta ännu var på
gott…ont...gott
Förutom det som aldrig blev
Märkvärdigt är det att lukta sig fram till mammas
kokade tvättbyk på tork ovan den ännu inte uppväxta gräsmattan
bredvid gårdsbrunnen med pumpen som tillfälligt gav
livets vatten eller dödens
då mamma drog handtaget fram och åter och jag stod gömd bakom
den vit och blårutiga köksgardinen av genomskinlig nylon
för att se om hon verkligen bara pumpade
Så hon inte istället tog livet av sig
för att jag var jag
Att åkerlukten från det förnekade
som jag har så oerhört svårt att förlika mig med
Nej inte lukten alltså
utan platsen som icke självvald nödlösning
vilken trots detta återger mitt förlorade
av sådant som jag längtar ständigt och det som jag aldrig längtar
blir stort
Att en dylerig sörja fyller bortskavt ur hjärnskrymslen
och skyddar nybildad skörhet precis som honungslen balsam
av vad som en gång hotat
blir märkvärdigt förunderligt
Är det inte så säg
Att genom doftförnimmelser plötsligt bli varse vad
som faktiskt var
Och få tron vetenskapsbekräftad om att det
förmodligen också var
bättre
Om framöver vet man inget
Inte ens om nutidsåkrarna vänds igen
Fast det gör de nog med all sannolikhet eftersom somliga trivs här
Kanhända behöver fler än jag returbiljetter
Nu är jag hur som helst mest nöjd med det som varit och kan till
och med smaka päronen som inte längre växer någonstans
De där hägrande jättestora hårda blanka gröna saftiga
i trädet där jag alltid hängde i knävecken
på grenarna som sträckte sig mot pumpen
på gräsmattan framför slänten som alltid rensades
under linan med byken som om vintern låg vågrätt av iskyla och snålblåst
fast inte om sommaren och
där hängde jag
för att världen gavs helt andra perspektiv och
för att det kittlade lustigt mellan benen
Det var inte gråpäron
som grannens pallade
De var de osedvanligt klargröna
Farmor tyckte jag skulle vara rädd om mig
Men jag var mera rädd
för
Fastän hon och farfar konstant höll händerna
och särskilt genom Fågelsången mot tillvarons hjärta
Tjärnen
där inga faror existerade
där istället
sagorna om livet planterades och grodde för att den magra bortbytingen skulle
bli den älva jag egentligen var…
Häckbuskens bär var dödligt giftiga förmanade pappa
Sedan raggarna i slutet av backen som ledde ner mot ångbåtsbryggan fast
klappbryggan närmast lockade…
Och hunden Peter var dåtidens byskräck
Senare mötte jag hans namne
Han blev den reella vånda jag
tydligen laddat för under alla dagar och nätter
Kring honom är det luktlöst
Märkvärdigt blir det ändå att en lukt
En doft
En förnimmelse
kan återuppväcka
undanhållet som man paketerat i mer än väl
tillslutna förpackningar och begravt i försvarligt mausoleum
av det som var jag och förmodligen så förblir
En del lades bara i grå papperspåsar
Annat i vackert inslagna paket med sidensnören likt mammas alltför
ensamma fasters rop på hjälp
maskerade som generösa julgåvor utan att vi begrep
Somligt paketerades aldrig
Det vet jag bestämt
Kanske med flit
eller i ren trots
Utmanar ödet görs numera alltför sällan
Tyvärr
Förlikar mest
Fast det var en gul caterpillar som grävde
Om inte pappa gjorde det för hand förstås
Han slet med koksen och knäade under axelns staplar av plank och byggde
alla husen för andras behov
och lekstugan där granen redan då frösattes som nu ståndar minst tio meter
eller sjutton eller tjugoåtta
och för högt för julgransljus och stjärnspira
Och visslade alltid
Sen visslade han inte mer utan sänkte blicken
Tankarna också
I alla fall dem om sälgpipor och musselplockning vid Bränningeån och om
cinnober ockra och ultramarin
Det är nog så att om man visslar sig fram och plötsligt slutar blir
visslet visset
liksom tankarna som bär visslingarna
och gråskalan målar
Mamma malde god pölsa till rödbetsinläggen och dillkött av kalv om söndagarna och älsklingskroppkakor och rårakor och sylt och saft och radiokaka och skorpor och leverpastej och saltgurka och fläsklägg och klumpig rotmos och ärtsoppa
Stickade bruna tröjor och pastellfärgade examensklänningar som sällan dög för tråden var spunnen av tårar
därför att kramarna uteblivit och…uteblev
Och stekte fett fläsk till paltbröd och tvättade fönstren till sin mamma som alltid ringde
Om lördagarna blåbyxor och grälla städrockar i mormors kallfuktiga tvättstuga i källaren i huset vid bergets fot i ridhusets Mälarhöjden
där den slitet olivgröna skinnjackan utan knappar hängde som
blev min efter att döden kommit och gått
Fast den festlikt svarta klänningen med röda rosor
fanns bara kvar som en dröm
Morfar hade kikare och matade småfåglarna ur den mjuka hand som annars
blev hård av för starkt i ådrorna
Sedan
blev jag… plötsligt…mamma…
med mera vaniljslisk i bullarna till frostnupet plockade slån i saften och
riktigt smör istället för margarin till kroppkakorna och nätfångad abborre med hemmagjord hollandaise och egenodlad färskpotatis till primörer i allsköns valörer
Pittoreskt såpaskrubbade hemvävda trasmattor på skärgårdsbryggan
och själsmarmorerade spegelväggar och vitkalkad husfasad till
dränerad grund för riddarsporrerabatter i himmelsblått
Med trådtorkade svampar och maskrosrotste i stället för vitaminbrist
och rött blått och gult i kliande växtfärgade ulltröjor och töntig
prostitutionskonst av minimerade blomsterakvareller
Med långfärdsskridskor på isen och sommarseglatser mellan hopp och förtvivlan
Och med samma förbannade rädslor och längtor
fast värre
blev jag mamma
flera gånger
Senare farmor
Olivolja är bra
Precis som lera för hudens sidenskinn
Fast jag har svårt att tänka mig att rulla i den här som väcker och förflyttar
Förresten är det för kallt
fast ibland är det väl bra med kyla
mot baciller bakterier infektioner spruckna illusioner och
huvudvärk åsamkat av för många hågkomster
tandvärk eksem och kanske cancer och annan djävulskap
Men jag längtar visioner och lagomvärmen
Den som tinar frusna dofter som jagar framåt
Tur att hyran betalade sig
Slipper gena över åkern i morgon
Är det inte märkvärdigt så säg