Ännu skönjer dagens lätta bris
över ditt stelfrusna ansikte
tårarna som frusit sig fast
bildat vackert mönster

du plockar mosaik hud

bit för bit
det förflutnas dräkt
tappar fjäll...

när du vandrar genom gatorna
mörka och stinkande
som det som lossnat från gårdagens
förruttnelse
sätter spår i dikes kanterna
ofrivilliga

det är inte det att du inte vill förändras

visste bara inte hur
det som skulle vara ditt eget livsavgörande val