Sakta öppnade jag ryggsäcken, där i låg allt jag behövde, den självskrivande dagboken bland annat. En självskrivande dagbok måste utan jämförelse vara den mest fantastiska uppfinningen någon gjort genom tiderna. Jag skulle sova över hos en kompis några kilometer bort. Jag tog hissen ner i köket, det gick fortare än rulltrappan. Min lillasyster satt i köket och gjorde läxan, hon använde fortfarande en gammalmodig blyertspenna, vilket jag inte kan förstå. Hon är yngre än mig och ändå använder hon en blyertspenna, detta berodde troligtvis på att hon alltid önskat att hon levt i början av 2000-talet. Jag tror dock inte att hon skulle ha klarat sig något vidare bra där, eftersom hon inte ens nu kan klara sig en dag utan teletroluten, för datorn som de kallade den för då var inte mycket att hurra för. Den var inte ens kopplad till tankarna och därför var man tvungen att skriva in allt manuellt.
Jag suckade ännu en gång över min lillasysters hopplöshet och började i sakta mak gå längst gatorna mot min kompis hus.
- Therese! skrek en röst bakom mig.
Jag vände mig häftigt om men bakom mig stod ingen alls. Jag snurrade runt men kunde för mitt liv inte se någon. Då hördes ett kvävt fnitter ovanför mig. Jag tittade upp och suckade högljutt när jag upptäckte Mia hängandes i sin nya flyingflowers med extra propeller och nya funktioner som att man kunde göra loopar med den. Precis som väntat hade flyingflowers invaderat Sverige med storm. Alla ville kunna flyga omkring hållandes i två handtag på vardera sida om en sorts propeller med inbyggd motor.
Jag gick i rask takt förbi de skräpiga kvarteren där uteliggare ständigt drog omkring. På Tv pratade de konstant om hur antalet uteliggare tredubblats mellan 2000 och 2040. Jag frågade mamma om det där en gång men hon tyckte då rakt inte att det blivit så mycket värre.
När jag kom till Josefin var Markus där. De satt på hennes säng och pratade med lågmälda röster. De hade varit ihop i snart ett halvår nu och Josefin var så kär att det kändes som om hon skulle spricka. Om Markus var lika kär i henne visste jag inte, han lydde hennes minsta vink utan att bry sig om vad det kunde ha för konsekvenser.
Markus gick hem efter någon timme, då var jag och Josefin ensamma i rummet. Hon tittade mig djupt in i ögonen precis som hon brukade göra när hon skulle säga något viktigt.
- Jag funderar på att göra slut med Markus, sa hon lugnt, som om det vore den mest naturliga sak i världen.
Jag visste inte vad jag skulle svara, tankarna snurrade runt i mitt huvud så mycket att jag började känna mig yr. Jag kunde omöjligt tänka klart men som tur var slapp jag säga något, för det dröjde inte många sekunder förrän Josefin började förklara varför. Det var som om en hel flod av ord forsade ut munnen på henne. Hon förklarade allt från hur han suttit bredvid henne och viskat till henne till att han sagt att hon var en idiot. Jag förstod inte så mycket av samtalet för hon pladdrade på i så högt tempo att jag började undra hur hennes mun hann med.

Efter middagen tog vi en promenad genom staden. Sen de byggde om allt och tog bort varenda liten skogsfläck så är det dock inte mycket att promenera i, såvida man inte har som största mål att bli överkörd. År 2038 byggde de om och jag saknade skogen något otroligt. Efter ombyggnaden fanns bara höghus och betong överallt.
Vi pratade en del om Markus, efter att ha hört allting från början till slut i normal hastighet förstod jag verkligen att hon ville göra slut. Man kallar inte en person man är ihop med för idiot, det säger ju sig självt. Det höll Josefin med om men hon visste ändå inte riktigt, de hade ju varit ihop så länge.
Vi låg och småpratade länge den där kvällen, låg och fnissade så högt att Josefins katt argt fräste som för att klaga. När klockradions röda siffror visade halv ett tände Josefin plötsligt ljuset. Hon gick ut ur rummet och innan jag ens hunnit vänja mig vid det starka ljuset som bländade mig var hon tillbaka. Hon hade något i handen, troligtvis montrolilen.
- Vad gör du? Vem ska du ringa såhär dags? muttrade jag sömnigt.
- Markus, svarade hon kort.
Montrolilen var som en mobil som de hade för 30 år sedan, enda skillnaden var att det räckte med att säga vem man skulle ringa till så ringde den upp. Under 30 år hade de testat många olika saker, inget hade dock fungerat så bra som en gammaldags mobil med en lite nyare finess.
- Hej Markus, det är Josefin…, sa Josefin med ynklig röst
Markus sa något som jag inte kunde utskilja orden av i andra änden och sedan började Josefin berätta att hon ville göra slut. Jag hade redan somnat när hon la på så jag hörde inte slutet av samtalet.

Jag vaknade nästa morgon av att Josefin skakade mig. Först förstod jag inte riktigt var jag var men snart gick det upp för mig att jag var hos Josefin. Hon fortsatte skaka mig ända tills jag suttit mig upp i sängen. Josefin var så ivrig att hon knappt kunde prata men till slut fick hon ändå ur sig att det var något väldigt viktigt. Hon skjutsade mig på sin flyingflowers, det gick betydligt mycket fortare än om vi först skulle hem till mig för att hämta min. Vi åkte mot Markus hus, det förstod jag men jag kunde inte begripa varför.
Josefin ringde på dörren, handtaget trycktes ner och dörren öppnas. Markus stod där i dörröppningen.
- Hej, kvittrade Josefin och hennes ögon tindrande.
- Hej, svarade Markus.
- Vill du hänga med och shoppa? frågade Josefin.
- Vi är inte ihop längre? Såvida du inte snackade i sömnen i natt, muttrade Markus.
- Kärlek fungerar inte utan vänskap, så vänskap behövs först, sen kärlek. Häng med nu, svarade Josefin glatt.
Markus hängde med och vi hade faktiskt riktigt trevligt.