Tårarna rann i strila strömmar nerför hennes bleka kinder. Hon var rädd, livrädd. De där idioterna med sina egoistiska åsikter. De brydde sig inte ett skit om vad andra tyckte om något. Om de hade brytt sig om andras åsikter hade hon inte haft några blåmärken alls.
De var som myggor, omöjliga att bli av med och blev bara fler och fler. Fler som hatade henne, fler som ansåg att hon var en idiot.
De hade slagit henne i flera år för att hon hade andra åsikter och intressen än vad de hade. Hon brydde sig om skolan, för mycket. Paniken etsade sig fast i hjärnan och fick tårarna att värka innanför ögonlocken.
Det var det de andra reagerade på, att hon hade för bra betyg, hon var helt enkelt för duktig enligt dem.
Plötsligt slogs dörren till klassrummet upp. Elever strömmade ut i den annars så tysta korridoren. Det var ingen som såg henne, ingen som ville se sorgen som ständigt existerade i samhället. Till och med läraren skyndade förbi utan att se henne.
Hon reste sig sakta och började gå mot rektorns rum. Hjärtat bankade hårt, hon var övertygad om att rektorn skulle höra hur det dunkade.
Hon knackade löst på dörren med en förhoppning om att ingen skulle öppna. När rektorn slog upp dörren ville hon helst sjunka ner i golvet. Hon ville visserligen få ett slut på det hon gått igenom de senaste åren och som kanske även drabbat andra.
Rektorn stirrade på henne med oro i blicken.
- Vad är det? frågade han och tittade rakt in i hennes rödgråtna ögon.
När hon såg rektorns oroliga blick började tårarna strömma ner för hennes kinder igen.
Plötsligt rann allt bara ur henne och orden forsade ur hennes mun. Rektorn såg till en början helt förfärad ut men började sedan föra små anteckningar efterhand som hon pratade.
- Tack, sa han när hon äntligen slutat.
- Tack? Frågade hon förvånat
- Ja, för förtroendet, vi löser det här, svarade rektorn lugnt.