Det regnar. Dropparna ringlar ner för rutan, korsar varandra, för att en sekund senare fly ner mot fönsterbläcket. Jag sitter med en penna i handen. En sån där vanlig, inte så märkvärdig genomskinlig bläckpenna med blåsvart bläck. Jag skriver; Det regnar.

Papper ligger utspridda över golvet. Pizzaförpackningar är staplade på hög i ett desperat försök att få lite ordning, vilket drar till sig ett skräckinjagande moln av flugor och diverse andra insekter. En liten grå katt spejar hypnotiserat på en spyfluga som förvirrat surrar omkring i taket. Jag suckar och kastar strumpa framför den, som genast adopteras till kattleksak.

- Du har det bra du Vader. Säger jag mjukt och betraktar den lilla pälsbollen, som efter en lite för rolig studentfylla döptes till Darth Vader Karl-Berta Carlsberg.

Han hoppar omkring på baktassarna och svingar sina klor i luften som en dansare, naivt balanserande utan några bekymmer i världen. Jag borde också kunna slappna av nu. I nästan hela mitt liv har jag pluggat. Jag gick ut från grundskolan med bra betyg och kom genast in på Samhälle-Kultur linjen på Latinskolan. Det var viktigt för mig att läsa Litteraturkunskap, som just fanns på den linjen, för jag ville fördjupa mig och utveckla mitt egna skrivande till att bli mitt slutgiltiga mål: Författare. Nu, 6år sedan jag tog studenten har jag äntligen kommit ett steg närmare med ett manus till min alldeles egna diktsamling.

Jag hade valt att vänta med att skicka in mina dikter tills jag kom upp till 200 riktigt bra dikter, så om man blev publiserad så skulle det inte vara en massa babblande trams. Denna författardrömmen jag har, kantades med en aningen mer realistisk dröm, att bli lärare. Jag hade känt redan i grundskolan att jag tyckte om att diskutera saker och prata inför människor. Men jag kände att jag inte ville in på lärarhögskola direkt efter jag hade frigjorts från gymnasiet. Jag ville ut och lära mig massa nya saker! Jag ville ut och plugga utomlands, lära mig om konst och historia. Träffa nya, orginella personer, se städer, inbakade i historiskadofter, lära mig leva som jag aldrig gjort förut. Detta behov av inspiration var dels till för att mätta min poetiska ådra men också för att kunna bygga en bra syn på världen för mina framtida elever.

Just detta gjorde jag. Jag kastade mig ut i världen med en realtivt tunn plånbok och några tågbiljetter. Hur jag kunde hitta sovplatser och mat varje dag är fortfarande en gåta för mig. Men jag antar att människor är vänliga och det är lätt att skaffa sig nya vänner. Så efter jag hade tågluffat mig igenom Edinbugh, Dublin, Berlin, Paris, Florens, Prag, Warsava och Berselona var jag tillbaka i Malmö, totalt pank. Jag flyttade hem för några månader och arbetade mig till nya pengar på ett litet café i Möllan och inväntade mitt nya hinder: hitta en lägenhet.

Jag flyttade in i en rymlig 3a med min bästa vän Hanna som också råkade vara på jakt på en lägenhet och tyckte det skulle bli både billigare och roligare att bli rumskompisar. Där delade vi in oss i två sovrum och bestämmde att det var dödsstraff att gå in i den andras rum utan tillåtelse, för att bibehålla någon form av integritet, och desutom skulle hon få spel om hon såg hur skitigt jag lät mitt rum bli.

Jag ryggar så häftigt tillbaka att jag trillar av stolen, när en gråklump flyger mot mitt ansikte. Jag rabblar lite blandade svordommar, både svenska och utlänska som jag snappade upp på resan.

- Kan du inte bara sitta still någongång Vader!? Du ger mig en hjärtattack. Stönar jag och kravlar mig upp på stolen igen.

Jag tar upp några av papperna som jag råkade dra ner och börjar läsa på en som fångade min uppmärksamhet. En anmälningsblankett till Lärarhögskolan i Stockholm. Jag ska skicka in den närsomhelst nu. Min tid som globetrotter är för tillfället över. Nu är det dags för andra äventyr. Ska lämna Hanna och café jobbet för att flytta upp till Stockholm och läsa Lärarprogrammet Religionskunskap med didaktisk i några år. Att lämna kära Malmö för några 08are känns lite som ett nerbyte men jag tror att det nog kommer bli spännande att flytta i alla fall.

Jag blockar upp pennan och ser ut igenom fönstret. Regnet faller fortfarande som om det var ingen morgondag där ute. Trots att det regnar är det fortfarande vackert. Regndropparna får lycktstolparna att omges av svaga sken. Stilla flämtande likt tunna glorier runt glaset, att det kan bli så stilla och underbart av något så våldsamt och överjävligt är nog ett av livets mysterium. Jag ler lite för mig själv och pressar pennan, lätt mot pappret och forsätter att skriva.

Det regnar i våra rum,
Alla, alla med små fönster, blinkande ut mot gatorna,
alla med sin egna nyans, förvånade gripna över våra yttre intriger,
myteri i våra inre kammare,
men ändå
kan det vara ack så vackert ibland
med våra små uppror
tänker tapeten.