i en omgivning

hastigt härledda ur ett sammanhang
roterar tunna och spröda kroppar i behaglig hastighet
ner mot en grånande yta

betraktade från insidan av urlakade ljusstrålar
växer sig deras flerfärgade kontraster allt starkare
lockade av skenet från det svällande mörkret

                    utanför

                    Samtidigt;

                    i en utdragen och omvälvande reducering,
                    skiftar sig skuggor ur ett ansikte.

Med en blick som omdefinierar holismen lutar jag mig
fram över den konstant flyende horisonten mellan oss.

                    Pupillen växer.

                    Ju mer som försvinner, desto större blir den.

                    Den gör så i mörker. Den är ju blott ett hål.

Jag lutar mig tillbaka. Flätar mina fingrar över magen
och sjunker omärkligt ihop i ett anemiskt leende;

                    årstiden är rätt.

bladen har viskat sig trötta i kronorna

där de suttit har de blickat ut över haven av länder
där människor städer och kylan
sakta och tyst breder ut sig

självmant släpper de taget
singlar
och tar mark vid sina fallna likar

de färgprasslar sig tätare i mörkret runt våra fötter
får oss att sänka blicken

                    Vindilar märgskaver,
                    tvinnar våra lemmar allt längre in i våra bylten.

i förundran vidgas våra pupiller när vi förstår
att förgängligheten syns minst
när den förmodligen är som vackrast