Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Jag tycker det är så, att vissa saker alltid finns kvar.


Vissa saker försvinner aldrig

En klarblå himmel i bakgrunden, solen som kastar sitt sken över hela den gröna trädgården och två glada flickor som sitter i gräset, hand i hand, med ansikten som lyser av glädje, med glittrande ögon och skrattande munnar. Hon fastnar för bilden direkt, där hon sitter och tittar igenom sina fotoalbum.

Det var just i den åldern, när hon fyllde tretton, som hon hade börjat spara sina minnen i form av fotografier. Hennes nyinköpta digitalkamera hade fyrat av blixtar mot allt och alla hon ville fånga på bild (vilket var det mesta), och så laddade hon in alltihopa på datorn, skrev ut bilderna, klippte och klistrade, och fyllde tomma sidor i bok efter bok med fotografier. Det var bara två år sedan hon var så flitig med sina album, men det känns som om det var så länge sen.
Nu sitter Jessica där med flera böcker framför sig, fyllda av minnen, så fyllda att hon på varje uppslag stannar och tänker efter, återupplever känslor, bilder, ljud och dofter. Medan hon sitter där och bläddrar så kan hon höra musiken från pianot på avslutningen i sexan, känna doften av nyutslagna blommor, höra surret av myggor en sommarkväll och återuppleva känslan av att allting är som det ska.
Och så kommer hon fram till den där sidan, med Bilden med stort B. De två glada flickorna som sitter hand i hand i gräset och ler, utan ett bekymmer i världen, är hon och Camilla. Om hon blundar kan hon nästan känna det gröna gräset under sina fingrar, solen som värmer hennes rygg, och höra skratten som brukade eka över stranden när hon och Camilla sprang runt där i solnedgången.
Det var då den där känslan fanns där. Känslan av att allt var som det skulle. Men nu är den borta, den har försvunnit någonstans på vägen.
Jessica plockar plötsligt upp sin telefon ur fickan, börjar febrilt söka i telefonboken, på bokstaven C. Hon har inte haft kontakt med Camilla sedan den där sommaren. Först hade de suttit där i gräset med allting under kontroll, men plötsligt hade allting rasat.
Det har aldrig riktigt kommit fram hur det gick till. Men Jessica vill veta det. Hon hittar Camillas namn, och hoppas tyst att hennes forna bästis inte har bytt nummer bara för att hon har bytt liv. Och innan hon hinner ångra sig, så ringer hon upp.

Jessica hade vaknat den där morgonen av att någonting surrade i hennes rum, lite för nära hennes ansikte för att hon skulle kunna sova vidare. Hon hade yrvaket sträckt sig efter en tidning och smällt till flugan som förde oljudet, och hon skulle just somna om, när hennes telefon ringde. Camillas namn visades på displayen, och Jessica suckade halvhjärtat. Hennes bästis visste vilken sjusovare hon var, men det hindrade inte henne från att ringa klockan.. någonting.. på morgonen. Jessica tittade på sin väckarklocka innan hon satte sig upp och svarade.
”Varför ringer du klockan halv tolv? Jag sover!”
”Godmorgon på dig också!” hördes det glatt på andra sidan luren. ”Fast det heter nog goddag vid den här tiden. Vill du hitta på något idag?”
”Men åh, jag är så trött nu, kan jag inte ringa dig senare?” Jessica lade sig ner igen och drog täcket upp till hakan. Hon visste att Camilla inte precis var den personen som orkade vänta på besked, men just nu orkade hon verkligen inte med fart och fläkt. Hon var ju knappt vaken.
”Men.. okej då”, mumlade Camilla, som kände Jessica tillräckligt väl för att veta att när Jessica var på ett sånt där sömntutehumör, så kunde ingen annan ruska liv i henne förutom hon själv, och det tog sin tid.
”Vi hörs”, sa Jessica och avslutade samtalet.
Och det var då hon borde ha ringt tillbaka så fort hon hade kommit ur sängen och fått på sig kläder istället för den gråvitrutiga pyjamasen. Men det gjorde hon inte. Så många gånger efter det hade Jessica undrat om Camillas och hennes vänskap verkligen hade hängt på ett enda telefonsamtal. Svaret hade hon aldrig fått.

”Camilla”, säger en glad röst i Jessicas öra, nästan direkt efter den första signalen.
”Hej, det är.. Jessica.” Jessica tvekar innan hon fortsätter, stålsätter sig för att Camilla ska slänga på luren. Men det gör hon inte. Hon säger ingenting heller. Tystnaden svävar mellan dem som ett stort, grått moln. Det tar några sekunder innan Jessica öppnar munnen igen.
”Jag vet att det är länge sen sist”, säger hon, nästan viskande. Inget svar nu heller.
”Men det var så mycket som inte blev klart den där sommaren. Jag vet att du har förändrats, och det har jag med, men vad hände med det där babblet om att riktig vänskap aldrig tar slut?” Om Jessicas öron inte har fått något fel, så hör hon en snyftning på andra sidan luren.
”Jag vet inte”, viskar Camilla efter några sekunder.
”Kan du inte komma hit, bara en stund?”

Samma dag som Camilla hade ringt och väckt henne, så bestämde sig Jessica för att cykla till butiken och köpa en tidning och lite godis, eller något annat som kunde sysselsätta henne en vanlig sommarlovskväll, då hon mest kände för att vara för sig själv. Det stod en hel hop cyklar utanför butiken, och runt omkring cyklarna stod en massa människor, som på avstånd såg ut att vara ungefär i Jessicas ålder. När hon kom närmare såg hon att de flesta var äldre, förutom en. Camilla.
Jessica parkerade cykeln en bit ifrån hopen med människor, och gjorde en hälsande gest åt Camillas håll innan hon tog sikte på ingången till butiken. Det var någonting med Camillas blick, som snabbt flackade åt något annat håll, som sa Jessica att Camilla bara låtsades att hon inte såg henne. Jessica kastade en sista blick ditåt innan hon gick in i butiken. Hon såg bara Camillas rygg.
När Jessica kom ut ur butiken var Camilla inte där längre. Inte heller någon av de andra i gänget syntes till.
Den där sommaren hade allting blivit annorlunda. Det som hade hänt utanför butiken var bara början. Camilla ringde inte längre och väckte Jessica när hon sov, och när Jessica ringde till henne så hade hon alltid något annat att göra. Om de råkade se varandra på stan eller i kiosken där de förut alltid brukade köpa godis tillsammans, så sa Camilla bara ett kort ’hej’, innan hennes ögon plötsligt fick syn på något väldigt intressant på golvet eller så, och minuten efter lyckades hon alltid ha försvunnit någon annanstans. Det var någonting med Camillas avvikande blick som sa Jessica att det var någonting Camilla inte hade berättat, men hon fick aldrig tillfälle att fråga.
De gled bara längre och längre ifrån varandra, och när hösten kom och det var dags för skola cyklade de inte dit tillsammans längre. Högstadiet innebar en ny skola, och framför allt en ny klass. Jessica och Camilla gick i samma klass, men redan från första dagen stod Camilla och pratade med någon annan i klassen som Jessica inte visste namnet på. Camilla tycktes känna alla väldigt väl redan, och Jessica kände sig som en idiot där hon stod ensam i något hörn så fort det blev rast.
Det gick en tid innan hon började prata lite med Louise, en annan tystlåten tjej i klassen, som också tycktes vara lite vilsen bland alla nya ansikten. Jessica hängde med Louise i skolan, men de sågs aldrig efteråt. De var bara varandras livlinor under vardagarna.
Och Jessica tittade efter Camilla, gång på gång, och undrade vad som hade gått fel.

Tystnaden i huset bryts när det plingar på dörrklockan. Jessica går med tveksamma steg fram mot dörren, undrar om det här överhuvudtaget kommer att funka, och sträcker ut handen mot handtaget som i slow motion. Hon sväljer, försöker tänka sig att all hennes rädsla försvinner någonstans ner i kroppen för att aldrig komma tillbaka, och så öppnar hon.
Och så står de där och ser på varandra. Camillas blå ögon tittar fram bakom den långa, blonda pannluggen, och granskar Jessica ingående. Jessica tittar tillbaka på Camilla. De må ha gått i samma klass i två år sedan de gled isär, men de har aldrig riktigt tittat ordentligt på varandra. Rädda för att det ska bli något slags pinsam ögonkontakt, kanske lite rädda för att minnena de har tillsammans ska spricka bara genom en för lång blick. Men nu är det som om alla rädslor försvinner. Det är bara de två nu, utan utomstående, inkräktande blickar.
”Kom in”, säger Jessica efter en tystnad som känns lång, som flera timmar.
Camilla stiger över tröskeln, drar fast dörren bakom sig och tar av sig skorna. Hon sätter dem bredvid Jessicas, precis på samma plats som hon alltid brukade sätta dem på den tiden då hon fortfarande kom till Jessica var och varannan dag. Jessica går mot vardagsrummet, där hon har lämnat sina fotoalbum framme, och hon sätter sig i soffan och tecknar åt Camilla att göra samma sak.
”Kommer du ihåg?” frågar Jessica och visar bilden för Camilla, bilden där de två sitter mitt bland alla grässtrån i sommarsolen. Camilla säger fortfarande ingenting, och Jessica bestämmer sig för att inte säga något hon heller. Det är som om bilden säger tillräckligt. De betraktar den tillsammans, och det hinner gå någon minut innan Camilla för första gången öppnar munnen, lite tveksamt. Det är som om hon letar bland tusen felaktiga ord efter rätt sak att säga, och Jessica låter henne fundera. Det enda som hörs är fåglarnas kvitter genom det öppna fönstret.
”Förlåt”, säger Camilla till slut. ”Förlåt, förlåt, förlåt.” Hon sätter fotoalbumet tillbaka på bordet, exakt på samma plats som Jessica tog det ifrån, och försöker hindra tårarna från att trilla. Men Jessica ser, hon känner Camilla alltför väl, hon vet att det snart kommer att brista.
Och det gör det. Plötsligt sipprar saltvattentårar ner från Camillas ögon, och bildar mascararänder på hennes kinder. Jessica betraktar henne en stund, innan hon lägger armen om Camillas nacke. Hon vet att Camillas ’förlåt’ betyder någonting, hon vet att det inte var ett sånt där fejkat förlåt som syskon utbyter sinsemellan när mamman försonar dem efter ett gräl.
Camilla kryper ihop i soffan, och snyftar mot Jessicas skjorta. Ett minne kommer tillbaka till Jessica, utan att hon behöver titta i fotoalbumet. Hon minns hur Camilla en gång kom cyklande till henne med full fart, kom in i huset, och kastade sig i hennes famn. Hon minns hur ledsen Camilla var då, och hur hon långsamt berättade att hennes pappa hade skrikit en massa fult åt henne, och att hennes mamma inte var hemma.
Då satt de här, exakt på samma plats, och Camilla grät i Jessicas famn. Det har gått några år sedan dess, men det är fortfarande samma Camilla och samma Jessica som sitter där i soffan.
Det inser Jessica när hon sitter där och tittar ner på Camillas långa hår som glänser av solstrålarna som skiner in genom fönstret.
Vissa saker försvinner aldrig. Och en vänskap som var så som deras är en sån sak.




Prosa (Novell) av Felzu
Läst 393 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2007-10-04 08:46



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Felzu
Felzu