Kommer du ihåg rutmönstren på min tapet?
Vi brukade sitta där, lutade mot väggen
Och du sa alltid att du tyckte om det där stället
Där de rosa och lila linjerna korsade varandra
För det såg så fint kombinerat ut, sa du,
Du sa att det såg ut som du och jag på något sätt

Men plötsligt blev det naturliga i rutorna
Till något onaturligt som murade in oss
Inför varsin ruta, med egna väggar
Som var alltför tjocka och ogenomträngliga
Och som i varsin liten ruta drogs vi ifrån varann
Flöt bort, och rutorna korsade inte varann längre

Till slut var vi alltför långt borta
För att ens försöka reparera allting igen
Rutornas kanter gick inte att limmas ihop mer
Dom passade helt enkelt inte ihop längre
Och plötsligt var det slut på vårt rutmönster.
Men visst kommer du ihåg tapeten?