Ibland är minnen det vackraste som finns. Ibland gör det bara ont att komma ihåg. Men det spelar ingen roll, för jag minns alltid, ändå. Minnen har en underlig tendens att alltid finnas kvar hos mig.
Mina minnen är som regndroppar. Vissa av dem hänger alltid där, på kanten av ett regnmoln inuti mitt huvud, håller sig fast med någon liten bindning som kemiläraren inte har lyckats få mig att förstå ännu. Och när jag tänker på dem, så trillar de ner, regndropparna smattrar ner, gör mig genomblöt och jag minns.
Vissa andra regndroppar hålls fast ordentligt inuti sina regnmoln. Molnen skyddar, förtränger, och där inne finns minnena, de blir inte alls påtänkta och ihågkomna. Tills det plötsligt och oförväntat händer något, som gör att det blir storm och översvämning. Då kommer allt fram igen.

Jag har nästan lyckats glömma dig. Tror jag. Mitt huvud har hållits fritt från stormar och översvämningar och det var så länge sen jag såg dig sist. Jag har nästan förträngt de där sista fragmenten av oss båda tillsammans. Förut brukade vi sitta tillsammans på matematiklektionerna och räkna ekvationer, och du hjälpte mig alltid att förstå det som matematikläraren inte kunde förklara för mig (du hade en underlig tendens att förstå hur jag tänkte, och i vilken riktning jag behövde en liten puff för att komma på hur allt fungerade med alla plus, minus och parenteser). Nu vet jag inte hur du skulle förklara ekvationen med dig och mig. Förut var det allmänt känt att du och jag var lika med vi, att det var en ekvation som gick alldeles jämnt ut och alltid skulle fungera. Numera blir du och jag lika med ingenting, det är en sån där omöjlig ekvation med x och y som inte går att lösa, och jag förstår inget på matematiklektionerna längre.

Men jag behöver i alla fall inte se på medan du, med ditt utomordentliga matematikhuvud, hjälper någon annan, för du finns i en annan skola, långt bort. Och här sitter jag, kvar i samma klassrum, och inbillar mig att jag inte minns hur du alltid satt där bredvid mig, inbillar mig att jag har glömt. Inbillar mig att jag åtminstone har matat in dig i ett av de där skyddande, förträngande regnmolnen, som ska se till att alla minnen av dig inte regnar ner på mig och får mig att börja gråta saltvattentårar som kan blanda sig med regndropparna.

Det är lätt att förväxla inbillning och verklighet. Och jag bryr mig inte om att försöka skilja dem åt, så länge jag bara inte blir tvungen att minnas alla de där sakerna som gör ont.
Hur du först slutade hjälpa mig med ekvationerna, hur du sedan drog ett stort svart streck över likamedstecknet där det stod att du och jag var lika med vi, och hur du till sist lämnade mig, försvann, och flyttade bort utan att ens ge mig en lapp med din nya adress.
Men ibland hittar jag ett gammalt spår av dig. Ett foto av oss båda längst ner i en låda, ett gammalt julkort med guldbokstäver i din snirkliga handstil, eller ett blått godispapper som jag känner igen att kommer från de små runda söta chokladbollarna som du alltid bjöd mig på när du tyckte jag behövde piggas upp med lite socker. Såna små saker gör att det blir stormar, tankarna flyger i mitt huvud, och översvämning, alla regndroppar med minnen trillar ner från molnen som jag trodde att skyddade och förträngde och sen minns jag. Och vi har så många vackra minnen tillsammans som jag vill le åt, men samtidigt gör det så ont, och leendet blir snett och falskt och tårarna blandas med minnesregnets droppar.

Men ibland så undrar jag, när jag sitter där med tårarna rinnande och ett förfalskat leende,
kommer du alls ihåg mig?