Dårskap.
Och löven faller än en gång mot markens dystra, men ack så välkomnande hinna.
Kisande omsluts vi av höstsolens sista värmande famntag, en sista tröst.
I förbifarten flimmrar sommarminnena på horisonten.

Djävulskap.
Härberget står tomt och kallt uppå Bredgårda kulle.
Samarin hjälper inte mot knutarna i magen, och tankarna slår sig igenom trupperna av Alvedon.
I förbifarten pirrar sommarminnena i fötterna.

Idioti.
Hur är det möjligt att något sådant abstrakt, kan sparka ner dig till botten?
Vi skyller på demoner, spöken från forntiden som i förbifarten inte betyder någonting.
Det är för den där känslan som aldrig kommer.
Det är för den där jävla känslan.