Jag borde vara glad, men jag kan inte.
Trots att det bara är två dagar
sen jag var sådär hoppstudslycklig
så kommer jag inte ihåg hur man gör.
Den där lyckan är liksom bara ett minne,
det var en film, men det blev en stillbild.
Jag kan se den, men inte känna.
Det är som ett gammalt skrynkligt fotografi,
man kommer ihåg personernas namn
(de står under bilden i fotoalbumet)
men man minns inte längre vem de var.
Jag kommer ihåg den där blicken,
men det som glänste i ögonen är förvandlat
till något glasartat, konstigt, fel.
Jag borde vara glad, men jag kan inte.

Det finns inget kvar, det är tomt nu.
All sand i timglaset har runnit ner.
Löven har fallit ner från träden,
solen har gått ner och gjort världen mörk,
och regnet har slutat falla.
Jag vill att stjärnorna ska bilda ditt namn,
men på himlen syns bara tunga moln.
Världen är grå ur min synvinkel nu.
Allt är tomt, alla batterier har tagit slut,
och inga av dem är laddningsbara.
Alla sidor i varenda bok är utrivna,
och blyet i pennan tar snart slut.
I tv-rutan där man har spelat livets spel
står det med stora bokstäver "game over".
Det finns inget kvar, det är tomt nu.

.