|
|
s k a l a t 1:10
lindas snodden kring kupolens krön
mannen är varm och torr
kvinnan kall och fuktig
från hud och hår
är vi lika olika
: vår lilla skalle
betecknar själva kvinnligheten
lystnad; oförklarlig
efter homunculus:
låter säden från en man jäsa i fyrtio dagar
eller tills den börjar leva
röra sig och kvickna
därefter kommer den att likna
en mänsklig varelse
om än genomskinlig och utan kropp
dagsljuset kastar sig
mellan fönsterraderna
i endera gluggen kan skelettet av en
beryktad engelsk pirat börja tala
likaså skallen efter en dvärg kallad Pygme
här och där syns evolutionens uppstoppade struts
och ryggraderna knakar på mössen
I en annans kropp
öppnas din egen
det som inte är
i dig
förbrukar mig
svartaste svulster ätit
på mitt hjärta
fläckad av blod; du försjunken
i räddhågad åtrå
darwins kross från höger
fågel hund apa idiot
du som har vänt dig bort
från dig själv
:då beslutade jag mig att gå ensam
in i mörkret
en sanktionerad jakt på smärtans
autenticitet jag ser när du snärjt in dig själv
i andra
jag ser att du glömt
det du en gång visste
att du nu svävar med slutna ögon
i din evighet
spriten har gulnat
och dina tankar grumlats om mig när allting du gör
bär en kuslig doft av
misslyckande
sätter den svartaste satan
tecknet rivet i mig la belle indifference
Fri vers
av
Cattastropher
Läst 520 gånger
och
applåderad av 5 personer
Publicerad 2007-10-04 19:23
|
|
|
Sanchez
jag tror inte att jag nånsin tänkt så djupt och ingående samt analyserat någon av mina dikter, varken innan eller efter att jag skrivit dem :)
(ofta händer det att jag har en idé och börjar skriva om det men sen brukar dikten urarta från det ursprungliga tänket och brukar oftast handla om helt andra saker i slutändan)
jag tror att jag uppfattade din dikt på ungefär liknande sätt som du själv gör fast inte så ingående detaljerat och utan dina referenser (t.ex. detta med piraten)
jag fastnade för följande vers mest:
\"jag ser när du snärjt in dig själv
i andra
jag ser att du glömt
det du en gång visste\"
Vi alla utgår från våra egna referensramar och detta får mig att tänka på Heidegger jag tror att \"du snärjt in dig själv i andra\" är en liknande tanke som \"Das Man\" men med den skillnaden att din \"das Man\" inte är könsneutral vilket dessutom är en onaturlig (det är btw lite farligt att använda termen naturlig/onaturlig men det är en annan diskussion) förhållningssätt från Das Mans sida eftersom den naturliga formen på Das Man är könsneutral
2007-10-10
|
|
|
|
Cattastropher
min egen tolkning och reflektion kring min egen subjektiva
analys av min egen text.
eller – manifest angående min egen existens.
temat i texten är konflikten mellan det sexuella-individuella biologiska arvet, det förflutnas påverkan och det varande nuets bärande av element från detta omedvetna, men på alla nivåer närvarande, stoff.
Kategoriseringen av könen är endast ett av många skikt i denna process dvs ” vår lilla skalle”....”bevisföringen” för kvinnans lägre stående intelligens, vilket forskats i det oändliga kring inom ”mjuka” vetenskaper; belagt som en patologisk verifiering av själva hotbilden kring det kvinnligas natur - förbindelsen med födandet och därmed det kosmiska, ogripbara, mystiska, vilket i sin tur är en förbindelse med organiska okontrollerbara processer..
Mytologin kring penisavunden är ju ett annat känt exempel att söka osynliggöra och reducera kvinnans hela sexuella potential
En visuell ingång till temat ligger i bilden på vaxdamen på anatomibordet med uppsnittad kropp i en pornografisk pose. (tillverkad och använd ca år 1570, en vanlig företeelse var de dissektioner man utförde live på den tiden inom den anatomiska teatern.) En bild korresponderande textens tematik; den emotionella upplevelsen av dränaget- våldförandet rent fysiskt och konkret vilket härbärgerandet av konfliktens inre dynamik innebär för psykets totala belastning.
Betydelsen i ”svartaste svulster ätit på mitt hjärta” och i ”det som inte är, i dig, förbrukar mig”, och \" I en annans kropp öppnas din egen\" , är på viket sätt projiceringen av konflikten parasiterar på och våldgästar både kropp och psyke.
I detta fall är objektet, ett ”du”, en personifikation för animus, dels som figurer- dels som representationer genom faktiska
personer ur mitt personliga liv, för att medvetandegöra
och ladda utagerandet av emotioner som vrede, frustration, besvikelse, sorg och smärtan som ligger i ambvivalensen i bindningen till objektet.
Någon bitterhet i allmänhet mot signifikanten ”män”
handlar det alltså inte om.( ”män” går inte att medvetandegöra
som grupp )
En fader, en man, en bekant, etc, har här, genom sina
konstitutioner, fått utgöra gemensamma bärare av igenkännbara fragment med parasitära betydelsebottnar i min inre symbolvärld.
\"homunculus\" -bilden är en extraherad färgläggning och strävan att göra gestalten synlig o medveten, så som en klichebild av ett ”monster” uppfattas, och med en banal stil i tanken; stal jag ur en bok, dessa två kombinationer beskrivningen av pygmen, i egenskap av förkrymt varelse, ej ”riktig” människa,
och sjörövaren, som ju i sin enögda tillvaro inte kan betecknas som ”människa” ( ref till rasbiologin) ; vill illustrera en ”kastration” av objektet ; dessutom i en museal miljö för att framhäva det stagnerade och förkrympande reduktiva i ämnet/situationen. Metaforiskt ses två figurer genom textuella förstärkningar som pendanger till figuren i ”receptet” till
den ofullgångna människan , det konstgjorda fostret – embryot, vilket också
på ett surrealt sätt vill visa . hur främmande denna kropp
upplevs , en rörelse mot en viljeakt till avstötning av den.
Texten är, som i nästan allt övrigt jag jobbar med i mitt skrivandes skapandeprocess och därmed blir offentlig dokumentation, en bearbetning och gestaltad återupprepning - uppgörelse och frigörelse från denna inre internaliserade sk demon; skuggan i det omedvetna ”den svarta satan” ; mannen i kvinnan och material länkad hit, hos Jung kallad animus.
Hur denna projektion uppträder i de mest skiftande och subtila former, med fatala konsekvenser inom såväl mellanmänskliga som intima relationer, hur den får sin återverkan har jag sysslat större delen av mitt vuxna liv med att klargöra och utforska, detta till ett mycket högt pris, dvs genom att möta sanningen om mig själv.
Att våga konfrontera skuggan; d ärmed bli ställd utanför de flesta etablerade sammanhang i en värld byggd av och på lögners förrädiska fundament; förnekandet av våra sanna jag, och som resultat härav samhällsförhållanden regerande reaktiva försvarsverk; vilka legaliserar våld och destruktioner; förakt för svaghet och hyllningen av den mekaniskt-likriktad prestationen; genererande ekonomiska tillgångar i en tom och död illusion av rikedom och välfärd, och hur bla hatiska dolda impulser förgiftar relationen mellan man o kvinna ; är att bli placerad och stigmatiserad utifrån rådande normer. Dock är jag i själ och hjärta övertygad om det riktiga och sanna i en tillsynes meningslös diskurs, att nå vägen till målet.
Jag har inget gemensamt med
människor som förnekar sin skugga, som lever på ytan av ett dött inre. Människor som är rädda
för mig, för jag går denna väg, tråkar ut mig som bäst och orsakar lidande som värst, förvirrar min klarsyn och målmedvetenhet.
\" betydelsen av det som inte ÄR i dig, förbrukar mig \"
kärleken till kärleken, nyfikenheten, längtan och arbetet för det levande livet håller mig vid liv.
tack till mig själv för att jag fick tolka analysera och bekräfta mig själv på mitt eget utrymme.
det älskar jag mig själv för.
tack.
2007-10-07
|
|
|
|
aftermath
vilka ord får till,
nu igen!
(kan inte låta bli
att tänka på Sven Delblanc´s
\"homonculus\")
lysande!!
2007-10-04
|
|
|
Nästa text
Föregående
Cattastropher
|
Se alla