Natten skymmer staden i spökenas timma
Träden vajar i stillsam sorgedans
I den höga himlen stjärnorna blygsamt glimma
Mitt hjärta vill slå, men saknar helt balans

I dina ögon ryms alla våra svunna drömmar
Och den smärtsamma glöden vet ingen hejd
Möten som ej får finnas, sådant vi borde glömma
Förbjudna minnen som alla fullkomligt fyller mig

Den klara tanken skuggas av den mörka ovishet
Som besöker mig i ensamhetens stund
Din rösts mystik blottar din själ och härlighet
Samtidigt som allvaret genomlyser varje sekund

När sista natten nalkas, följ med mig då
Låt oss vandra bortom, där ingen känner vägen
Den komplicerade vardagen kan vi trampa på
Låt tystnaden tala medan min kind rodnar förlägen

Luften smakar saknad, men inte vet jag av vad
Jag slås i bojor inuti min egen kropp
Ett försök att slå sig loss i form av promenad
Höstluften inbringar en strimma av hopp

Att livet tog en drastiskt oväntad vändning
Den där natten då mörkret låg tätt
Drömmen fick en märkbar ny tändning
Och jag blev medveten om att vi båda saknar vett

Åter döljer natten frågorna i vår frusna värld
Träden dansar vidare, men har glömt vad för
En stjärna slocknar långsamt, av mörkret tärd
Vågar ett hjärta slå när dess själ är allt för skör?