Ett avlägset ljus snuddar vid mina ögonlock medan jag desperat kämpar för att öppna ögonen. Mina armar är orörbara och fast jag efter ett djupt andetag vill skrika mig hes är det omöjligt. Lungorna är ur funktion, så är också mitt hjärta.
För någon enstaka sekund sedan kände jag hur pulsen steg. Pulsen steg till sin absoluta höjpunkt innan den drastiskt sjönk, till ingen alls. Pulsen är borta, med lungornas och hjärtats funktion.
Kvar finns bara gråt. Nedstämdheten är oerhörd men inga tårar är kapabla att falla till golvet. Mina glädjelösa läppar vilar kraftlöst fast allt de egentligen bör göra är att skaka hejdlöst.
En ynka liten nervryckning? Inte ens det. Inget desperat skri, inget otröstbart tjut, ingenting. Allt som har fastnat inom mig är obrukbart för jag jag lever inte ens längre.
Jag förstår det nu, att allt är slut.

Kvar finns bara jag och Döden.