Slutet

Trasig poet bakom ett skrivbord fyllt av självdestruktivitet.
Fastkedjad i allt han en gång börjat förbanna världen med.
Döende under ytan av kreativitet som långsamt slocknade.
Anledningar började tyna bort och menings existens var numera som bortblåst.
Han hade långsamt omedvetet planerat förspel till ett självmord han nu lika gärna kunde få gjort.
Det fanns inte längre något rim.
Han hade trott sig vara allt.
Nu insåg han motsatsen vilket direkt släckte hans förut passionerade själ.
Det fanns ingen återvändo.
Eggen skulle rispa bort allt som gjort honom ovän med Gud och låta honom flyta över himlens ängar som den goda människa han en gång var innan sin allians med Satan.
Hans död skulle ske i ensamhet men omringad av kärlek och begravningen skulle fyllas av ett eko av hans ursäkter som ingen skulle höra.

Det gick inte att ta fel på hennes blick.
Den lös besvikelse.
Han som så länge hoppats på att hon aldrig skulle inse vad han blivit.
Nu stod han där framför henne och med armarna i kors och blicken fäst på honom prydde tårar hennes inte alltför unga kinder.
Stum sänkte han blicken då orden nådde honom.
När blev du så kall?
Tystnad.
Ett ord av vänlighet, ett ord av kärlek var allt som behövdes för att släcka sin mors vånda.
Ändå höll stumheten fortfarande grepp om honom och han dödade det sista som återstod av hennes hopp då han vände henne ryggen.
Med banden klippta skulle hon inget få veta och hans skam för hennes skuldkänslor skulle inte rinna över kanten av hans kista.

början