När det tynar
går isär och brister

vaggsång för den kvarglömt vilsne

klingar ur en dyblöt bädd
med taktslag ur ett vittrat berg
för underjord och övermod

där ingen grät och ingen log.


Frigör dina sista tårar
från en innerlig kvarlåtenskap
hjärtspann över vida mil

men släktskapet har gått itu.


Humlebon av återskall
mumlar under dina steg
systerskap och broderblod

iklätt sina löjesdun


när frigjord från vår egen bygd
du stampar alla grodda snår
som inte orkar fånga

dina lätta steg och avsked.