Constancias cancer spred sig

den år upp henne bit för bit
och pga utav de biverkningar behandlingen gav henne
tackade hon nej till den
hon avstog ifrån den

det innebar mer smärta
större dos morfin

jag såg henne tackla av mer och mer
hon orkade till slut inte gå upp ifrån soffan alls vissa dagar
jag såg efter henne på alla de vis jag kunde

hennes magrande
hennes monotoma rörelser
hennes ovilja till mat

- jag vill bara dö, sa hon
men hon var rädd
jag såg det i hennes ögon

jag satt tyst
för vad skulle jag säga
lev lite till
snälla
för mig
för mig

jag såg hur hon led under behandlingen
kräkningarna
magproblemen
det var jag som tvättade henne
det var jag som plockade hennes avfallna hår
det var jag som städade hennes toalett

jag kammade omsorgsfullt hennes toviga hår
flätade två flätor som jag visste hon ville
hon hade kunnat göra det själv
men hon orkade inte
hon orkade inte bry sig om det

och jag gjorde det gärna
för beröringens skull

jag strök min hand över hennes kind
över hennes rygg
hon grät stilla

hon var rädd
jag lät henne röka
medans hon pillade med sina tabletter

mindes den gången hon fastnat i sin arbetsstol
och vi fick tillkalla polisen för att få upp henne
länge skrattade vi gott åt det

det var sagt att hon skulle vara borta veckan ut
så jag försökte låta övertygande
när jag sade;

-vi ses igen när du kommer hem

-säger du det, svarade Constancia

vi visste sanningen båda två

Constancia kom aldrig hem igen
och jag såg henne inte mer
hon avslutade sina dagar på Hospice

jag ville aldrig besöka henne där
jag ville minnas henne levande

alldeles för fort togs gardinerna ifrån hennes lägenhet ner
men de anhöriga ville få det överstökat


Vissa av dom kan jag bara aldrig glömma