Regnet smattrar ilsket mot rutan. Nu är verkligen hösten här.. Hon suckar tungt, varför var sommarens så kort? Medlidande ligger som en underton då han svarar henne med att det är så livet är, kort. Hon ser upp på han, vad menar du? Tystnaden kryper sig på och den förut smattrande elden dör ut och ligger bara och glöder. Han ger henne en blick och ibland så är det bara så att en blick säger mer än tussen ord. Hennes ögon tåras när hon reser sig från sin del av soffan och går fram till honom. Hon böjer sig över han och drar upp hans tröja och kollar på hans arm.

Tårarna rinner ner för hennes kinder.. Fan ta dig, må fan ta dig, väser hon fram. Han tittar skamset ner på glöden i spisen. Han trodde han var ur det men ibland så kommer känslan tillbaka. Den där som gör att det känns som inget spelar någon roll. Han säger, dig kan jag lura med långa tröjor, mitt hjärta kan jag dock aldrig lura. På något sätt kommer det alltid fram, jag kan inte ljuga för dig. Jag vill inte leva.