Det var precis som dom där medelhavs blå ögonen manupulerat mig.

Fått mig själ att vända sig mot mig och skrika högljutt.


Jag insåg aldrig hur ensam och stor min säng var innan jag
prövat att dela den med dig.


Det var precis som en ros som tappat alla bladen,
det var inte ditt fel att den gjorde det men ändå är den ensam och kall.

Det var som du var höstbrisen som långsamt smekte denns skälk
och blåste ur livet ur den.

Samtidigt njöt rosen i fulla drag, det var så här det skulle va.


Jag kan inte glömma att om du ändå varit min sommarbris
så hade du fortfarande lekt med mitt hår i vinden och smek mina
solbrännda ben.
Kan jag hjälpa att jag önska mig det?