Och när man tror att livet är som den historia man skrev när man var liten
duvet
på det där rosaglittriga pappret med en penna likt prinsessan man skapade i sina drömmar,
då man försökte förverkliga den,
ännu mer
men ändå glider man ifrån den,

mer & mer


och tillsist står man där,
ensam och övergiven

men det orkar man inte insé,
eftersom att man är för självupptagen
med rakblad, cigg & droger
& inom sig

så vet man inte att självdustrektiv kan såra andra i omgivningen
(för det läste man inte i skolan)