Höstlöven krullar sig i ränstenen likt en dålig permanent och gnids stilla mot mark och lördagsspyor. Mitt fönster har en smal ilränn av något gult i en misstänkt riktning till maginnehållet där långt nedanför. Fest igår, hoppas jag, fest plus spya plus fönster är lika med äckligt men acceptabelt. Inga mer frågor, tack. Datorn kluckar på någonstans i bakgrunden och ger i från sig små tjut av förvåning när nya chattmeddelande ploppar upp. Mina händer är kalla, då är något fel, mina händer blir aldrig kalla. Inte ens när vi var i Berlin och det var århundradets storm och någon ilvillig jäkel välte Guds badkar över oss. Inte ens då. Men mina lår är varma (vilket borde vara konstigt för jag har inga byxor på mig, men som sagt, är jag alltid varm) så jag trycker in isklumparna i knäväcken och lutar hakan mot högerknät.  Det drar in kyla under mig, fönstret är litet, skabbigt och kan inte riktigt stängas nuförtiden men jag envisas ändå med att sitta i det. Hej vinter viskar sakta mot glaset och trycker näsan mot imman. Då händer det. I gatlycktans sken skymtas en svart hand som håller ett stadigt tag om fönsterbläcket. Jag hakar av de ostadiga hakarna och slår upp fönstret på vid gavel. "hej" säger han. "hej" svarar jag och häver ut benen över kanten. "Du är sen" påpekar jag stilla och drar fingrarna genoms hans cape, den luktar sursött, som en kinaresturang, kanske blev han hungrig på vägen? "jag vet" säger han och räcker fram den läderklädda handen. Jag frågar inte varför, jag är inte tillräckligt intresserad. Jag tvekar lite och ser upp mot hans halvt dolda ansikte. "Får jag?" Han nickar och drar upp mig på hans rygg. Jag tar tag om hans skuldror och borrar tårna ner i bältet och nynnar sakta.

"Nananananananana batman."