Gnistrande silverkristaller
som fastnade i håret
är minnen från
vintrarna på landet
De svepte in våra drömmar
i sköra, tunna flingor
som föll tungt nerför
våra skyar

När vi frös som mest
var vi som lyckligast
då vi såg cassiopeia,
orion och karlavagnen
spraka över våra små
obefintliga siluetter

Dina vita lovikavantar
mot mina blossande kinder
dina nariga läppar
mot mina
Så fångade vi ögonblicken
när vintervärldens tystnad
omslöt våra kroppar

Så stilla som snöänglar
tinade kylan som höll oss samman
I rymden ekar nu tomhet,
älskling