Hon var ett avskums avkomma,
bottendropparna av en ölflaska
oönskad, ensam kom hon till världen
Ensligheten gjorde sig hemmastadd
i det mörkaste hörnet av dem alla
i en lägenhet belägen på trasiga bakgårdar

Baksidor var vad hon såg
bakom ett mörkt träplank,
dit aldrig sol eller gröna grenar nådde in
Där blev hon satt till att sitta,
leka med ingentinget,
försöka fylla det svartvita med färger,
men allting tycktes grått som grus
mellan de små barnafingrarna
Smärtan spred sig som en vårflod,
och tårarna föll tyst
som de sista dropparna i en absolut

Regnet slår som tunna pianosträngar
i ett svagt a- moll
Hon växer ur sina gamla skor,
hon växer ur betongen
som en liten mager maskros
Kanske obefintligt liten,
men strålar det gör hon
i gulaste gult,
som en sol i ett tidigare mörkt helvete