Jag öppnar mina armar,
omfamnar pennan,
omfamnar pappret,
omfamnar orden.
Jag fylls av värmen som rinner ner i mina fingerspetsar,
ja den rinner neråt mot tårna
I mitt diktande är jag regissören, skådespelaren
och kritikern

Greta Garboögon som stirrar hemlighetsfullt
ut genom spegelglaset
bort mot mörkret i granskogen
Decembertunn snö faller meningslöst ner
på en alldeles för varm mark
och jag fyller sida efter sida,
av ord som hjärtat bultar fram
medan koffeinet rusar till hjärnan

Jag öppnar ordförrådet
Tömmer dess lådor
Skakar, skakar, och skakar
De faller handlöst ut på de vita sidorna
och jag broderar dem med enkelhetens
vita, genomskinliga tråd
med känsla i fingertoppen
och varsamhet i nålen
Sakta, sakta växer mönstret fram

Stämmer mina pianosträngar,
Lyssnar.
Ut i tomrummet faller vita svanar till marken
deras halsar viker sig för A- moll
Jag skriver, hänsynslöst över noterna
Förstår dem inte, vill inte ha med dem att göra
Tar avsked och avstånd
sänder dem iväg i bräckliga barkbåtar
i en iskall bäck
Jag flyter med, flyter ut
bläcksvart och eftersträvsam

Fattar tag om pennan,
fattar tag om livet,
fattar tag i hjärtat
Väger tyngderna,
kisar mot solen som dansar in
genom mina smutsiga spegelglas
Jag redigerar orden, rätar dem in i led

Ledan är värst om vintern,
värker som tandvärk i märgen

Vandrar ut med bäcken i ett hänsynslöst mörker
Smärtorna rinner ut i mina ögon
små glaskulor som kraschar mot marken
Svanarna flyger iväg,
mot den dansande solen
Det är det vackraste jag skådat
mina vita verk segla ut med vinden

I frostig decembernatt
Stjärnor som hänger och klänger
på arma trädgrenar
Här hänförs jag av skönhet,
bäckar som porlar stilla
villebråd som väcker rädsla
när jag om natten väver ord
till lyssnandet av pianot