Jag tänker inte låta dig döda honom, hör du det?
Det finns inget du kan göra, bara luta dig tillbaka, låt mig göra det här och sen kan du få din frihet.

Heimlich Glockmeister satt fridfullt med sin skylt och försökte utbilda folk om deras galenskap, men ingen lyssnade. De ville inte lyssna ändrade han sig, de ville inte lyssna eftersom han var så mycket intelligentare än dem, och människan hade aldrig gillat de som var bättre än dem. Hans mage gjorde ont och han hade ett illaluktande sår över vänster vad, det gjorde också ont. Eller det hade gjort ont, nu kunde han inte känna något alls i benet. Kanske borde han skriva en bok om sin smärta, kanske skulle folk då kunna tycka synd om honom och ta till sig hans tankar. Ifall inte Heimlich hade varit så upptagen med sina tankar hade han kanske märkt råttan som försiktigt smög fram längs kanten på huset, han hade också sett hur den plötsligt, mitt i ett språng med vidöppen mun mot han öra plötslig ändrade riktning och träffade hans sår på vaden istället. Hade han inte varit förlamad kanske han hade känt bettet och skrikit, men han öppnade inte ens ögonen. Inte förrän det var för sent. Heimlich Glockmeister såg förundrat på råttan som låg framför honom, den låg till synes livlös så han petade lite på den. Den ryckte till och for iväg på ett mycket råttaktigt sätt, varpå han avfärdade den som ett hot, vände blicken åt ett annat håll och såg inte Drös hatiska blick stirra ut ur dess rödsprängda ögon.

Att gå ner genom Dödens skyddsdukar kändes lite som att drunkna, Grantor var säker på att det inte var någon slump. Han visste att ektoplasmsadukar inte kändes alls likadant, Döden ville antagligen sätta lite personlig prägel på det hela. Kratern var ungefär trettio meter tvärs över, ungefär lika djup och man kunde tydlig se kloaker och ledningar på botten av den. Ju närmre botten han kom desto mer kunde han känna Dödens närvaro, den hade en särskild energi som ständigt förvånade honom med att undslippa upptäckt från vanliga människor. Han kände också den kvardröjande plasman andarna givit ifrån sig när de varit här. Fast en av dem kändes ihålig på något vis, som om den inte var kvar på jorden.
DU ORDNAR DET HÄR.
Ingen tillit, inga antaganden. Blonde tyckte inte om att prata med Döden.
”Givetvis, får jag ställa en fråga?”
JA.
”Vad var det som hände, och varför har bara den ena anden lämnat jorden? Jag trodde de var tvillingar.”
DEN-SOM-KALLAS-WATSON BAR KÄNSLOR, HAN VAR OVILLIG ATT GÖRA SIN PLIKT. NÅGOT HINDRADE DEM FRÅN ATT DÖDA TILLSAMMANS, HITTA DET OCH SÄND DET TILL MIG. OCH HITTA DRÖS.
”Ja Död, jag skall finna dem.”

Drös hade övergivit råttan, den hade dött av någon slags infektion. Antagligen från luffarens sår, det hade sett otäckt ut och smakat ännu värre. Fast det var inte det värsta, för det var hans ensamhet. Watson var borta, inte bara tyst utan helt borta. Den silverlysande ormen var borta. Han satte sig ner och försökte få något slags grepp om vad han var nu. Han hade en kropp, någon slags svart glödande massa med två ben, två armar och någonting i mitten som allt satt fast i, inget huvud. Han tänkte, så därför måste han vara. Han behövde inte äta, eller åtminstone kände han ingen hunger. Sina fem sinnen verkade han ha behållit, men det var lite problem med känseln efter hans fingrar gick rakt igenom det han försökte röra vid. Så långt var allting klart och enkelt, det var sedan problemen började. Dom vågade han inte tänka på, men då och då tog dom sig in i hans hjärna utan att han kunde göra något. Varför fanns han? Vad var meningen med hans existens nu när Watson uppfyllt deras plikt utan att han fick följa med till friheten? Men framför allt ett stort varför? Varför hade Watson försvunnit men inte han? Varför såg han ut som en klump olja i människoform? Varför, varför, varför?
Grantor klättrade upp ur kratern igen, solen hade sjunkit en bit på himmelen men det kändes ändå varmare än den svarta sörjan som virvlade runt hans anklar. Runt kratern pågick en febril aktivitet, en slags provisorisk skyddsmur hade rests runt kratern så ingen skulle se, vägspärrar höll på att upprättas i angränsande korsningar och byggnaderna runt omkring genomsöktes efter kvardröjande opportunister. Utmärkt tänkte han, arbetet flöt på, han tillät sig till och med att le lite grann, bara så alla skulle förstå att de gjorde ett bra jobb. Leendet smälte dock bort när han fick syn på två saker. Det första var en karavan av poliser som eskorterade presidentens bil, det andra var karavanen av journalister som kom åkandes efter. Perfekt. Presidentbilen stannade med en tvärsladd och ett välkänt ansikte dök upp i profil, ansiktet och resten av dess kropp flankerades snabbt av livvakter medan andra vakter skickligt pressade tillbaka vågen av mediafolk.
Poliserna ställde sig i givakt med varierande snabbhet, medan institutsfolket fortsatte sitt arbete som om ingenting hänt. President Swee Grouchee var en stor man, han vaggade som en kamel när han tog sig framåt. Kraftigt flåsande och med en fet cigarr hängandes i mungipan stannade han framför Grantor, en av livvakterna hjälpte honom med en inhalator. Grouchee tog några minuter på sig innan han samlat sig nog för att prata:
”Vad är det som försiggår här, och varför har inte jag blivit informerad, och vem fan är du egentligen? Civilister får inte vara här, det är avspärrat område!”
”Mitt namn är Grantor Blonde, jag är från Institutet. Det som har skett här är hemlighetsstämplat av lila grad, jag måste be er lämna området omedelbart, som ni själv sa så får inte civilister befinna sig här.”
I samma stund han sa lila grad hade Grouchee börjat skratta så kraftigt att han tappat cigarren och fått ytterligare ett astmaanfall så en av livvakterna fått rusa fram med inhalatorn igen.
”Allright, för det första: Det finns ingen lila grad. För det andra så, här veckades presidentens panna så djupt att myror hade kunnat åka slalom nerför höjderna, ska inte du komma och tro att du är något. Vad är det här för institut som jag inte blivit informerad om?”
”Också konfidentiellt av lila grad, jag insisterar faktiskt på att ni flyttar er härifrån, ni bryter mot lagen och äventyrar er hälsa.” Det var faktiskt ingen lögn, presidenten hade äventyrat sin hälsa sedan han passerat 35 BMI. Vid det här laget hade jag insett att jag befann mig i ett moment 22, jag kunde inte berätta för Grouchee vad institutet var och han skulle aldrig gå därifrån förrän jag förklarat för honom vad institutet var, och att han var skyldig att lyda mina order. Åtminstone så länge han befann sig på en plats som den här, där Döden fortfarande smög omkring. Han började formulera en plan i huvudet, han vände sig mot en av institutsmännen, mötte mannens blick, nickade och knöt ena näven. Mannen nickade och återvände till sitt.

Grouche kokade inombords, aldrig hade han blivit så förbisedd, han var en viktig man. En som man inte struntade i. Och denna galning som pratade om lila grader och institut, vem var det? Han skulle gripas, det hade Grouche bestämt sig för. Ingen sket i presidenten utan att det hände något. Just som han skulle öppna munnen och ge order sprang en labrocksklädd man in i honom, mannen böjde undergivet på huvudet och började rabbla ursäkter. Grouche märkte inte det lilla blodsfärgade föremål som mannen dolde i sin hand. Han märkte knappt ens mannen, allting var så suddigt helt plötsligt. Han vinkade åt en av vakterna som genast kom springandes med en sin medicinväska. Med invand skicklighet gav läkaren honom insulin, luftrörsvidgande och till slut, när inget förändrades och presidenten föll ihop; adrenalin. Först fem milligram, sedan tio och till slut femton. Ingen reaktion. Långsamt, med darrande händer sträckte han sig efter Grouches handled, han kände en puls. Men den var så svag att han utan tvekan slet upp mobilen och ringde efter ambulans.