Dave Culcifers kropp såg deprimerande vanlig ut där den låg på bordet framför Döden, han hade stirrat på kroppen i fem timmar utan att kunna förstå varför. Varför skulle Han lägga sig i det här, Han skulle ju inte lägga sig i förrän slutet kom, då skulle De rida över himmelen och göra slut på allt. Men varken Ljuset eller Mörkret var nöjda med sitt spel, och Jorden skulle fortsätta existera i flera år till. Så varför hade Han, Sibli lagt sig i spelet. Varför hade han bestämt sig för att just Culcifer skulle dö?

Watson kastade sig åt sidan, pressade råttan åt till vänster bort från luffaren. Men till sin fasa insåg han att han inte räddat dennes liv, snarare tvärtom. Han kunde inte hålla tillbaka en kväljning när råttans tänder trängde igenom det mjuka varet i såret på Heimlichs ben. Just som han kände sammandragningen innan han skulle kräkas…
…suddades världen ut och allting blev ljusblått. Han såg sig förundrat omkring men kunde lika gärna fortsatt titta rakt fram, över allt omkring honom fanns endast blått. Han försökte röra sig, men kom ingen vart. Han försökte se sig själv, men till sin förskräckelse hade han ingen kropp. Han vände sig upp och såg hur det blåa sakta ändrades till svart och vitt. När färgen växlades såg han att han befann sig på insidan av någon slags sfär, och den ena halvan höll snabbt på att bli mörkare medan den andre blev ljusare.

Efter att Grouche försvunnit iväg vände sig Grantor åter mot mannen.
”Bra jobbat, men han kommer komma tillbaka.”
”Det var så lite så, men när han kommer tillbaka är vi redan borta. Jarba har redan gett order om att sprida ut krutrester, ektoplasman har försvunnit och den där skyddsmuren lyckades vi få upp innan alla poliserna hunnit ta sig en alltför noggrann titt på hålet. Rapporten vi lämnar till polisen kommer hävda att det var ett säkerhetssystem för övertryck i en vattenledning som exploderat. Försöker någon forska närmare i det så ser vi till att ta in dem för behandling”.
”Utmärkt, jag åker tillbaka till institutet, ifall presidenten undrar något så ge honom mitt nummer.
”Uppfattat.”
Mannen vände sig om och gick tillbaka till kratern. Grantor drog en djup suck, satte sig i en av de svarta bilarna och nickade mot chauffören. Ytterligare en arbetsdag led mot sitt slut tänkte han, och slöt ögonen. När han öppnade dem igen hade bilen försvunnit, en vanlig person skulle kanske ha gripits av panik, men Grantor hade jobbat alldeles för länge med Makterna för att förvånas av deras underliga kommunikationssätt. Framför honom var en blå sfär, ogenomskinligt dimmig och runt omkring den två halvklot, Ljuset och Mörkret, Yin och Yang.
VÄLKOMMEN, JANUS. KAN DU FÖRKLARA DET HÄR?
”Nej, det är inte min handling.”
PÅPEKA INTE DET SJÄLVKLARA, FÖRKLARA DET OKLARA ISTÄLLET.
”Jag kan inte.”
DET BLIR DITT NÄSTA UPPDRAG, FÖRKLARA DET HÄR OCH HITTA DRÖS.
”Ja, Makt. Jag hör och lyder.

Drös satt fortfarande ner, eller så mycket man nu kan sitta ner när ens kropp inte har någon massa. Egentligen svävade han i luften i jämnhöjd med trottoarkanten så ingen som såg honom skulle börja undra. Det var en ganska befängd tanke slog det honom, ifall någon såg honom skulle de definitivt inte undra varför han satt halvvägs genom marken, de skulle nog undra vad han var för något. Ifall de inte var kristna, då skulle de skrika ”Begone, spawn of Darkness” och göra ett kors med fingrarna. Inte för att det hjälpte, vilket en präst hade upptäckt innan han vände sig om och sprang snubblandes iväg.
Han var galen precis som dom andra, bry dig inte om honom.
Ifall Drös hade haft ett hjärta var han säker på att det skulle ha hoppat över ett slag av glädje.
Watson?
Vem?
Är det du?
Nej din dumbkopf, jag är Heimlich Glockmeister.
Vem?
Heimlich Glockmeister.
Hans axlar föll ihop, det var luffaren de dödat.
Vad gör du här?
Människor är galna, men råttor är värre. En dödade mig.
Nej, jag dödade dig.
Märkligt nog kände han inget när han sa det, det var ungefär som om han konstaterat att det regnade, eller att marken var neråt.
Spöken är galna också.
Det var jag som dödade dig, det var jag som var råttan.
Var du råttan?
Ja.
Du är galen. Du måste lyssna på Henne för att bli frisk.
Vem då?
Hon som står där, Siblis. Jag ska gå nu, jag får inte vanhelga henne genom att komma för nära.
Döda någon, då blir du fri.
Du är galen! Alla är galna. Alla utom Hon. Farväl, galning!
Heimlich försvann genom husväggen och Drös var ensam igen. Han stirrade mot gestalten som Heimlich kallat Siblis. Den liknade Döden.

Grantor hörde motorljudet innan han öppnade ögonen, han drog ett djupt andetag och försökte få något vettigt ur det hela. Döden hade berättat att något separerat Watson och Drös i befrielseögonblicket. Watson hade blivit befriad, men inte återfödd, alltså var han fången någonstans på vägen. Drös var kvar på jorden, fast hans energi var grumlig på något vis, svår att känna. Sedan var det den konstiga blå sfären, den påminde om något han sett någonstans. Motorljudet försvann och han öppnade ögonen, de var utanför Institutet. Han klev ur bilen, öppnade dörren och nickade kort till vakten. Några ögonblick senare var den andra dörren öppnad och han vinkade till Nick. Han fortsatte ner längs korridoren, passerade de fyra dörrarna och gick rakt igenom vad som såg ut som slutet på korridoren. Världen kring honom flimrade till när han passerade genom illusionen. Framför honom sträckte en till synes ändlös korridor ut sig. Var tredje meter satt en dörr med ett nummer på, efter numret fanns ett block med text på. Texten handlade om det som fanns i rummet. Han började sakta gå ner längs korridoren, han behövde prata med någon som skulle kunna förklara det märkliga fenomenen för honom. Efter att ha promenerat i några minuter stannade han framför en dörr, på den stod det:

DCLXVI